Mordet på solidariteten

Ovanstående är rubriken på den essä av Tage Danielsson som publicerades bl a i Samlade tankar från roten 1986. Tage själv fanns inte längre då. Han slapp se sina profetior gå i uppfyllelse. Tillsammans med Sven Grassmans Den tysta statskuppen som jag ska lägga upp här senare, vill jag visa att det fanns vakna människor för över 20 år sedan i det här landet som såg vad som höll på att hända. Maktförskjutningen från folkstyre till något annat. En makt som inte skyltar med sin närvaro men som numera använder vårt politiska system som en slags marionett-teater.

Jag har valt att, tillsammans med Tages essä, även publicera vidhängande bilder av Per Åhlin. Det har jag inte begärt tillstånd för. Men jag anser att Tages och Pers text och bilder är svåra att skilja åt, så de får hänga med.

(Eventuella stavfel är inte Tages eller mina utan beror på att texten är scannad och körd i OCR-program)

Mordet på solidariteten.jpg

 

343-1.jpg

343-2.jpg

 

“Den solidariteten som är tyst
-en pakt, en gång för alla underskriven-
den gör dig till en armlös marmorbyst, en prydnadssak, bekväm och undergiven
Den solidariteten som har kraft
är den som ständigt kollar sina gränser,
förarglig, fräck, med ögonen på skaft, starrbligande på valda korpulenser.”
Man  söver oss med falskt och fagert tal.
Avsikten är med denna tankebråte, att få den solidariske lojal
som undersåten mot sin översåte.

343-3.jpg


Solidaritet betyder gemensam ansvarighet, sammanhållning.
Lojalitet betyder laglydighet, trogenhet mot den lagliga makten, även undersåtlig hängivenhet.
Solidaritet är ett medborgerligt honnörsord: gemensamt ansvar, en för alla och alla för en.
Lojalitet är ett överhetsord: undersåten gör som maktinnehavaren bestämmer, den för alla och alla för den.
Nu påstår jag att den svenska modellen, som kräver en ovanligt hög grad av samhällssolidaritet för att fungera, har underminerats av översittare som kräver lojalitet i stället för medansvar.
Men eftersom det låter (och är) finare att vara solidarisk än lojal kallar de sina krav på lojalitet för krav på solidaritet.
Som om man kunde kräva solidaritet! Som om man kunde beordra mig att vara solidarisk!
Men hur ska de göra då, alla stackars makthavare som inser att samhällssolidariteten är nödvändig?
De måste bete sig så att solidaritet skapas, varar och växer.
Det gör de inte.
Hur har det blivit så galet?

*

Det här kan inte vara rätt, sa mamma på 60-talet, när hon tyckte hon fick för mycket bidrag och pension och märkte hur alla andra fick ännu mer. Det kan inte vara rätt att inte behöva spara.
Hon kände redan budgetunderskottet i maggropen den insikt man får i den svenska tillvarons
villkor när man försörjer en familj på en bussförarlön från 20-talet och framåt.
Hon ställde en korrekt diagnos på slit- och slängarens övermod då vi alla drog på oss spenderbyxorna och tömde fickorna och sedan slängde själva byxorna samma väg och stod där i bara den nyfiket gula mässingen och såg fåniga ut.
Hon förutsåg också den baksmälla som obönhörligt skulle drabba oss klantskallar som intecknade
vårt hus i stället för att se om det.
Nationalekonomer påstår fortfarande att det är naturligt och sunt att leva över sina tillgångar.
Jag tror mer på mamma, där hon stod och diskade sina sladdriga genomskinliga plastpåsar för att återanvända dem när de hade torkat.
Men visst var hon glad för att hon hade fått det så bra, med sitt mått mätt. Och hon tackade med att rösta på socialdemokraterna, för inte skulle väl en sån som hon ha fått det så om inte de varit?
Nej, det skulle hon nog inte. Vi var många som kände på liknande sätt i slutet av 60-talet. Den
socialdemokratiska regeringen ägde en stor fond av gedigen, spontan solidaritet.
Men de trodde inte på den. Det Var deras fundamentala misstag. När det för varje vettig människa stod klart att välståndskurvan inte kunde fortsätta att stiga rakt upp i himlen trodde de inte att solidariteten skulle hålla för förnuftiga uppoffringar.
1 stället började de ljuga för sig själva och oss. Alla kurvor skulle fortsätta att peka uppåt, allt skulle bli ännu bättre och rikligare, datorerna skulle tämjas och stå i människans tjänst och alls inte ta bort några arbetstillfällen, industriproduktionen skulle stiga så otroligt snabbt att 24 kärnreaktorer inte skulle förslå för att förse den med energi. Allt skulle gå så bra, bara vi inte sparade för mycket utan i stället konsumerade allting riktigt ordentligt och gärna tog skattetekniskt förmånliga lån om vi inte hade några pengar kvar att köpa för.
– Det är ett misstag att tro att folk vill få det sämre, löd Gunnar Strängs sammanfattning av situationen.

*

Men tänk om de hade rätt när de inte litade på solidaritetens kvalitet? Tänk om den bara var giltig då, på 60-talet, när den var så lättköpt? Kanske var det bara högkonjunkturen som gjorde oss så storsinta att vi skänkte allmosor till blinda tiggare i fjärran land?
Så tror inte jag att det var. Visst blir man storsint av överflöd och snål av knapphet. Men insikten om den välskötta demokratiska blandekonomiska välfärdsstatens enastående företräden i jämförelse med andra statsformer var djupt rotad hos det stora flertalet svenskar. Solidariteten med den svenska modellen skulle ha hållit för de beskaste sanningar.
1 stället fick vi de sötaste lögner. Praktiskt taget alla politiker – inte bara socialdemokrater, utan hela skalan från höger till vänster -stod i talarstolarna och lade ut texten om den ljusblå framtiden. Det enda de var oense om var hur det framtida överflödet skulle fördelas och administreras.
Med detta genomskinliga ljugande begick dessa politikens skådespelare alla artisters dödssynd: att underskatta sin publik.
Hos en politiker är en sådan underskattning långt farligare än hos en scenartist. Den angriper demokratins livsnerv. Man får inte tala om folkstyre om man inte har respekt för folk. Folket kräver solidaritet av sina folkvalda. 1 en representativ demokrati måste representanterna efter bästa förstånd tala sanning till de representerade och respektera sina väljares egen förmåga att bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd. Ansvaret är visserligen delegerat till den folkvalde, men dock fortfarande gemensamt. Folket och den folkvalde måste uppträda solidariskt mot varandra. Annars uppstår ömsesidigt förakt.
Det är en populär föreställning bland politiker att det politiska föraktet föds i folkdjupen där man inte förstår politikernas ädla motiv till all sin handel och vandel.
1 själva verket frodas föraktet först och främst i maktens boningar. Eftersom folkets enda konkreta solidariska handling visavi den folkvalde är att välja honom, medan han i sin tur har möjlighet att dagligen visa sig solidarisk under hela mandattiden, så ligger så att säga solidaritetsbollen hos den folkvalde.
Han låter den gärna ligga i ett hörn.
Hur mycket lättare är det inte for de mäktiga att strunta i de vanmäktiga än tvärtom!

346-347-1.jpg


Är det nu verkligen så illa i den välskötta välfärdsstaten? Vi som säger du till statsministern och allting! Sverige som är så oklanderligt skött att ingen makthavare i ansvarig ställning någonsin avgår från sin post på grund av dåligt fögderi, utan bara någon enstaka gång av partitaktiska hänsyn!
Alla makthavare är så otroligt duktiga, och alla menar så hjärtinnerligen väl med alla löntagare och låntagare och understödstagare och arvtagare och företagare och konferensdeltagare och förmånstagare och alla andra tagare som vimlar omkring och tager tills det tager slut.
Och när det tager slut kommer det som en kalldusch för det var det väl ingen som trodde.
Och vems var felet?
Det vet vi inte. Ansvaret var ju delegerat på flera händer, och det var tydligen ingen som höll i just den biten.
Och när tagarna inte längre har något att taga så upptäcker vi plötsligt bristen på givare, till exempel idégivare.

348-349-1.jpg

Då kan vi börja hoppas igen, kanske rentav att någon kan uppfinna något människovänligt att producera och exportera, i stället för kärnreaktorer och vapen. Förr fann man upp kylskåp och agafyrar och gjorde världen bättre. Uppfinn något uppmuntrande!

Men problemet med den välskötta välfärdsstaten är att vi allvarligt har börjat tvivla på att den är så särskilt välskött. Och ett sådant utbrett tvivel är fatalt i ett samhälle som står och faller med sina medborgares solidaritet.
Varur växer detta tvivel?
Här är några förslag till svar.
Tvivlet växer därför att vi alla vet att vi länge har levt över våra tillgångar. Att tagarna inte kan taga mer än givarna kan giva begriper var och en. Men det blåögda önsketänkandet florerar på högsta beslutsnivå: det går nog ett tag till. Annars får vi låna igen.
Tvivlet växer därför att skattelagstiftningen blivit så barockt komplicerad att ingen längre begriper om den är rättvis eller inte. Tvivlet gnager på skattemoralen.
Tvivlet växer därför att allsköns beslutsfattare för länge sedan slutat förklara sina åtgärder för dem som berörs. Allt bestäms i slutna rum, det enda som läcker ut är en publikfriande lapp från press- och reklamavdelningen där sådant som kan väcka debatt eller anstöt förtigs eller ljugs bort. Och kommer någon påstridig journalist och tar upp obehagliga frågor så är beslutsfattarna på defensiven med sina äh och hum och ursäkta och förlåt, som om de hade dåligt samvete för allt de företar sig. I stället för att göra som de borde: villigt och tydligt förklara sitt beteende och övertyga folk om att de gör rätt.
Tvivlet växer därför att Parkinsons lag alltmer ohämmat gör sig gällande i det jättelika stats- och kommunmaskineriet. Alltfler befattningshavare blir allt snabbare befordrade till sin inkompetensnivå (bl.a. på grund av politisk styrning av utnämningar) och sitter sen i evärdeliga tider som korkar i flaskhalsarna och kostar pengar. Och byter någon jobb blir alla så glada att han genast får full pension från sitt gamla.
Tvivlet växer därför att svenska regeringars grundvärdering att alla till varje pris oupphörligt måste få det allt bättre materiellt sett inte längre framstår som den enda sanna läran. Levnadsstandarden visar sig inte bero enbart på höjd lön och höjd marginalskatt utan även på luftens, vattnets, skogens, konstens, kulturens och den allmänna mänskliga samvarons kvalitet.
Det kan här bli fråga om företeelser som inte är hanterbara inom ramen för partipolitiken.
Får sådana företeelser finnas?
Nu närmar vi oss pudelns kärna.

350-351-1.jpg

Yrkespolitikerna har blivit så många, och lagt under sig så stor del av samhällsverksamheten, att det snart inte finns något Sverige utanför partipolitiken, om de får som de vill. Ämbetsmannakåren, som förr var ett värn mot partitaktiskt godtycke i administrationen, består numera av politruker som tillsätts
och avsätts alltefter partifärgernas växlingar på högre ort. Massmedia styrs alltmer ohöljt av partipolitiker och deras välplacerade vänner. En samling bröder och systrar av alla partifärger, osams om det mesta men rörande eniga om att politiker ska sköta allt som finns att sköta, tillsätter, avsätter, insätter, utsätter och omsätter resten av befolkningen alltefter partisympatier: . .
Ett sådant samhälle blir inte valskött. For det första har de politiska makthavarna ingen chans att hinna med allting. För det andra leder deras prioritering av taktik framför hederlig redovisning till att vettiga åtgärder ersätts av utspel.
Ett utspel är ingen solidarisk handling medborgare emellan utan en taktisk manöver av översåtar 1 avsikt att vilseleda undersåtar med halvsanningar och halvkvädna visor.
De partitaktiska omplaceringarna av allsköns ämbetsmän efter varje val är så mycket mer anmärkningsvärda som de två största partierna, socialdemokraterna och moderaterna, i stort sett är överens om vad för åtgärder som bör vidtagas: målmedveten satsning på storskalig verksamhet på den småskaligas bekostnad, långt driven centralisering
för erhållande av maximal byråkratisk effektivitet i såväl samhälls- som företagsadministrationen, och som följd härav ett beslutsamt avskaffande av samhällets infrastruktur. Detta socialdemokratiskt-moderata komplex backas upp av SAF och LO i skön förening i en utsträckning som får en att alltmera förvånat undra varför de skäller så förskräckligt på varann.
Den svenska modellen har i kraft av detta brödraskap blivit en utpräglad stordriftsmodell. Allt, produktion, arbetsliv, Åmanlagar, utgår från storindustrins behov och värderingar. Det är till exempel därför som Dramaten och stadsteatrarna anställer skådespelare enligt villkor som är avpassade för Volvo och Asea.
Skulle det då vara något fel på samförstånd, kan man undra. Nejdå, vi svenskar har tvärtom alltid varit funtade så att vi längtar efter och ropar efter samförstånd om hur slipstenarna ska dras. Men då ska det vara ett öppet och ärligt samförstånd och inte denna hemliga tysta överenskommelse som gömmer sig djupt inne i blandekonomins höger- och vänstersjälar. Den säger att eftersom socialdemokratin uppenbarligen administrerar kapitalismen bättre än den s.k. borgerligheten så låter den s.k. borgerligheten socialdemokraterna sköta ruljangsen mot löfte att kapitalismens maktkoncentration och storskalighet och monopol- och kartellverksamhet fritt får utbreda sig, mera okontrollerat än i andra kapitalistiska länder.
Denna oheliga allians har vi att tacka för att enorma kapitaltillgångar inte kommer produktionen till godo utan skyfflas omkring av kapitalismens snyltgäster, spekulationsakrobaterna som inte prioriterar något annat än snabba klipp.
Och beundras för detta inte minst av socialdemokratin tycker att vi har allt bra duktiga kapitalister i alla fall som kan bli så rika över en natt.

352-353-1.jpg 

Och när televerket, ett statligt serviceföretag som ska bära ut telegram och se till att vi kan ringa i
telefon så billigt som möjligt, uppvisar miljardvinster anses verket utomordentligt välskött, uppbyggt som det är med en hel flora av vinstgivande bulvanföretag som smiter från moms genom att kalla sin telefonförsäljning för utlåning och därför anses särskilt smarta och begåvade.
Denna förvända beundran för kapitalistiska avarter även mitt i statliga verk har gjort Sverige mer sårbart för kapitalistisk rovdrift än till exempel kapitalismens förlovade land USA.
Vad gör det om postverket inte bär ut brev bara
bokslutet blir hyfsat?
Vad gör det om SJ lägger ner kommunikationsverksamheten så länge man kan visa ett “gott resultat”?
Vad gör det om Pripps köper upp alla andra ölfabriker? Alla vet ju att Pripps gör så bra öl på ‘ billigaste vis!
Vad gör det om alla storindustrier köper varandra när man ändå vet hur ytterst välskötta de är? Då måste ju en enda jättekoncentration av makt och pengar bli ännu mera välskött, fullständigt oslagbar!
Så spelar kapitalismen och planekonomin varandra i händerna genom att överta varandras honnörsord och gemensamt glömma de korrektiv som både kapitalismen och planekonomin kräver får att fungera på ett rimligt sätt.
Och maktens boningar kringgärdas med allt högre skyddsmurar, på ömse håll. Vilket var meningen.

 

*

För att det grundläggande samförståndet inte ska bli alltför iögonfallande uppmuntras en del fluktuationer i åsiktsbildningen, snabba trender åt höger eller vänster som avlöser varandra i de femminuterspauser som ibland uppstår mellan underhållningsinslagen i TV:s magasinsprogram.
Just i skrivande stund är det den offentliga sektorn som plötsligt ska bli privat och vinstgivande, eftersom den är så vanskött och slösaktig. Den kan säkert tas i kragen och bli bättre och mera sparsam, men vad är det som säger att den svenska kapitalismen är så särskilt välskött? Socialdemokraternas smygbeundran för kapitalismen gör att den tycks stå över all kritik.
1 själva verket sköts ju också den privata företagsamheten ofta på ett slött och slentrianmässigt sätt, Den står och stampar på samma fläck och hittar sällan eller aldrig på något nytt, och stordriftsnsr rict har den gemensamt med stat och kommun. De bakar limpor i Skåne och fraktar dem till Haparanda där de säljs dyrt, på grund av fraktkostnaderna, i halvmögligt skick.
Om nu socialdemokraterna har missgynnat småföretagare i många år så borde väl kapitalismen försöka återinföra den infrastruktur som har gått förlorad, den som förr gjorde det självklart att det fanns nybakat bröd att köpa överallt? Ar det inte en sund kapitalistisk princip att en bagare i Kisa ska kunna sälja lagom många limpor för att livnära sig och sin familj? Måste han uppköpas av ett multinationellt limpkonsortium med säte i Schweiz för att bli ansedd som en god kapitalist?

354-355-1.jpg

Utomlands anses det, påstår man, att Sverige har en absurd och osund statlig maktkoncentration. Anses det aldrig utomlands att den exempellösa maktkoncentrationen i det privata näringslivet också kan tänkas vara lite grann absurd och osund?
1 det spel för gallerierna som den partipolitiska åsiktsbildningen i landet alltmera utgör pågår en hänsynslös huggsexa på honnörsord. Varje parti är i färd med att skaffa sig monopol på frihet, trygghet, jämlikhet, rättvisa, omsorg om barn, miljö, fred och pensionärer. Trots att alla partier har samma honnörsord är varje parti ensamt om sina, eftersom honnörsorden får olika definitioner genom beslut i partistyrelsen.
Men ibland slarvar man. Begrepp som “individualism” och “individens frihet” har vänsterpartierna låtit högern ta hand om — först på senare tid har man upptäckt att individens frihet är själva förutsättningen för hans kollektiva solidaritet, vilket jag trodde var självklart. Ett kollektiv är ju ingenting annat än summan av sina individer. Värnar man inte om individens frihet kan man ännu mindre värna om kollektivets.
Men sådant får betraktas som olycksfall i arbetet. En definition av individens frihet är säkert på gång i samtliga partikanslier, liksom av vårt särskilda honnörsord, solidaritet. Som då förslagsvis kommer att definieras som folkets respekt för sina styresmän.

*

Ett rent komiskt exempel på socialdemokraternas och moderaternas schizofrena samförstånd i stort var när vi skulle ta ställning till vår allra storskaligaste energiindustri. Inför folkomröstningen om kärnkraft anslötsig moderaterna ivrigt till socialdemokraternas ja-linje. Socialdemokraterna ansåg sig då nödsakade att undanbe sig det partitaktiskt ovälkomna sällskapet genom att inrätta en ja-linje till, likadan som den tidigare, enbart för att visa att de inte hade samma åsikt som moderaterna fastän de hade det.
En mera cynisk uppvisning i väljarförakt har vi aldrig sett maken till. Men radio, TV och tidnings- press tyckte inte det var något konstigt med det. Spelet hade tydligen sådana regler.
Det var då jag slutgiltigt förstod att jag inte längre levde i ett solidariskt samhälle. Partidisciplinen krävde inte solidaritet med en övertygelse, utan lojalitet mot ett diktat.
Men man gör inte så ostraffat. Om den socialdemokratiska partiledningen hade klart får sig vilka oceaner av solidarisk goodwill som torkade ut under den uppvisningen i folkförakt så skulle de vända sig i sin taburett.
Fast egentligen borde det inte ha blivit en sådan chock, för alla visste ju sedan länge vilken snorkfrökenattityd politiska partier i allmänhet, och socialdemokraterna i synnerhet, intar mot s.k. utomparlamentariska opinioner. De är alltid “högljudda” och “tillfälliga”. Innan man har fått in de vilsegångna fåren i en lämplig partifålla vill man inte låtsas om att de finns.

-Du vet väl vad du är i for sällskap i nej-linjen, sa Olof Palme till mig efter ett meningsutbyte i TV. Det är några trotskister och såna.
Jag tror inte han skämtade, det lät inte så. Plötsligt fick jag för mig att han verkligen trodde att opinionen mot kärnkraft var en taktisk manöver av galningar som ville omstörta samhället. Men så kan det förstås inte ha varit.
Fast han bör ha blivit bra förvånad vid omröstningen när det visade sig att några trotskister och såna utgjorde 39 procent av befolkningen.
Olof Palmes beteende från olyckan i Harrisburg och fram till omröstningen om kärnkraft är fortfarande en nationell gåta. Vi vet att han blev rädd ett tag, vi vet att han plötsligt, ville ha folkomröstning, vi vet att han manipulerade denna folkomröstning på ett partitaktiskt lysande (och moraliskt motbjudande) sätt, men vi vet fortfarande inte vad han anser i själva sakfrågan. Var det inte så farligt med Harrisburg när allt kom omkring? Ar han inte ett dugg rädd längre? Ångrade han sig att han hade föreslagit folkomröstning? Eller har han egentligen hela tiden varit ointresserad av hela frågeställningen?
Och, om han nu är så angelägen om att partiet till varje pris inte får tappa ansiktet, kan han då säga ja till en energiproduktion där en enda olycka kan få sådana konsekvenser att det politiska etablissemang som gått i bräschen för en sådan produktion kan falla över en natt och allt framgent betraktas som utomordentligt samvetslöst? Ar man då mindre samvetslös före än efter?
Och är kärnkraftens problem ur världen efter folkomröstningen och partistyrelsernas beslut i frågan? Våra existentiella villkor rättar sig väl numera lojalt efter beslut i respektive partistyrelser?

Om detta talar man inte efter den 23 mars 1980. Mest det är inte hälsan som tiger still. Det är den ISI lq.nåi tyNtnsd som utbreder sig när något skamligt har förevarit. 1
Och som ett monument över den helgjutna socialdemokratisk-moderata solidariteten inför trotskisternas ränksmiderier står tolv kärnreaktorer och producerar mer elektricitet än vi någonsin kommer att kunna göra av med hur vi än försöker.

 

*

 

Nu när jag har givit luft åt en del av de känslor som får mig att känna mig alltmer osolidarisk mot gängse svensk överhet vill jag återknyta till min ursprungliga tes: solidariteten håller på att utrotas i avsikt att ersättas av lojalitet mot högre makt.
Hur sker det? Den ovärderliga, ömtåliga, subtila känslan att vara solidarisk med det samhälle man lever i, hur elimineras den av översåten?
Så här.
Tag en vanlig hederlig medborgare som är djupt solidarisk med den svenska demokratin.
Lova honom lagom mycket för att han ska rösta på dig.
Håll inte löftena när han röstat på dig.
Svara honom när han protesterar: Tja, vad trodde du? Hehe!
Nu har du visat honom vem som bestämmer.
Då går han och röstar på din politiske motståndare.
Då gör din politiske motståndare som du.
Nu har ni gemensamt visat honom vem som bestämmer.
Snäs av honom om han kommer och är uppkäftig.
Fråga om han tror han är expert, kanske?

Se honom aldrig i ögonen, utan ta del av hans åsikter enbart i form av procenttal i opinionsundersökningar.
Tillhör han någon sorts minoritet, klargör ohövligt att i en demokrati är det majoriteten som bestämmer. Vad har vi annars fria val för?
Påpeka ständigt att det är strängt straff på det mesta.
Erkänn aldrig att han är duktig, utan låt honom i nedlåtande ton förstå att det är normalt att vara extra duktig.
Mumla då och då något om brott mot staten.
Undrar han vad det är, muttra något om osamhälleligt beteende.
Frågar han hur det kan gälla honom, svara att det var bara muttrat rent principiellt, men man vet ju aldrig.
Tjänar han mycket pengar, låt honom förstå att han har det för bra.
Tjänar han lite pengar, låt honom förstå att han inte duger mycket till.
Tjänar han normalt med pengar, påpeka att han inte höjer sig över genomsnittet.
Känner han ansvar för något, meddela honom att det finns myndigheter som känner sådant bättre.
Hör aldrig på när han pratar. Rynka samtidigt näsan.
Infordra alla hans räkenskapsböcker.
Granska dem. Ta god tid på dig.
När han påpekar att han behöver ha tillbaka hikrrna svarar du att det är inte färdigt än. Har ni hlU.I to oegentligt, undrar han då oroligt. Nej, vn ii du, ‘iiir in! Hehc.
Nu har du visat att han inte har ditt förtroende utan din misstro.
Samkör dataregister och samla alla uppgifter om honom som står att få. När han undrar vad du ska ha dem till, svara: Tja, man vet aldrig!

 
Nu känner sig medborgaren direkt misstänkt, han vet inte för vad. Han har slutgiltigt insett att han inte betraktas som solidarisk av översåtarna.
Då upphör även hans egen solidaritet med dem, ty solidaritet är enligt sin definition alltid ömsesidig.
Översåtarna räknar nu med att han under psykningsprocessen ska ha blivit så pass rädd, eller i varje fall fått sin självkänsla så nertryckt, att han blir lojal.
Då blir översåtarna glada, för en lojal medborgare är ojämförligt mindre besvärlig och stökig än en solidarisk.

360-361-1.jpg

Låt oss dra några slutsatser.
För de stora omvälvande beslut som måste fattas om vår framtid duger inte den partipolitiska höger-vänster-skalan som någon giltig värderingsnorm.
Ser vi på världen i stort är orden vänster och socialism för alltid komprometterade av de horribla statsbildningar som påstår sig vara socialistiska, medan orden höger och kapitalism nedsvärtas av sin uppenbara sociala hänsynslöshet och sin benägenhet for totalitära fascistiska “lösningar” vid behov.
Ser vi på det lilla Sverige har höger och vänster blivit praktiskt taget meningslösa honnörs- och skällsord avsedda att lägga dimridåer över det faktum att inget politiskt parti har något förslag om hur vi ska klara den enorma omställning i levnadsvanor och värderingar som den omedelbara framtiden kräver av oss. Ska vi arbeta eller inte? Ska vi spara eller inte? Ska vi låta “tillväxten” gå ut över miljön eller inte? Ska vi lämpa över vår generations enorma avfall som arv till våra barn och barnbarn eller inte? Och, i denna beredskapstid i skuggan av rustningsraseriet, ska vi målmedvetet sträva efter att göra oss självförsörjande så att vi har en chans att bevara neutraliteten, eller inte?
Inget av våra politiska partier har någon handlingslinje i sådana frågor. 1 stället gäller debatten om vi ska ha reklam i TV för att vi ska luras att konsumera så många onödiga multinationella produkter som möjligt för att hålla den svenska industrin vid liv så den blir tillräckligt attraktiv för att uppköpas av utländska storföretag.

362-363-1.jpg

Svenska Dagbladet hade sommaren 84 en debatt där ett stort antal s.k. vänstermänniskor bad om ursäkt för allt de ansåg, under rubriken “Farväl till vänstern?”.
En motsvarande debatt mellan s.k. högermänniskor (om sådana finns, i varje fall kallas de inte något så nedsättande) skulle antagligen i dagens konjunkturläge få rubriken “Goddag till högern!”.
Vår egen slutsats av ovanstående resonemang kan bara bli en: farväl till höger och vänster!
Vi måste tänka från nya utgångspunkter. Tekniken får inte springa ifrån etiken. De politiska ideologierna har kört fast i sina medel på vägen mot sina mål. Inga mänskliga mål helgar någonsin några omänskliga medel. Medlen är målet. Vettiga samlevnadsformer är idealet. Vägen är slutstationen.
Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist.
Humanismen betraktas som onödig i vår tid, som tänker i andra banor än de humana och humanistiska. I verkligheten är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet — den fria aktiva humanismen som inte är kopplad till någon politisk ideologi utan förfäktar allmän minskliga livsvärden och försvarar varje enskild människa mot fysiskt och andligt övervåld och översitteri.

*

Sammanfattningsvis:
Vi lever i ett av världens bästa länder. Landet håller emellertid på att försämras.
Ser vi på världen omkring oss finner vi ett otal statsbildningar som kräver sina medborgares lojalitet och kväver deras solidaritet.
Där råder olika grader av förtryck.
I Sverige fanns – och finns förhoppningsvis – en samfälld stark vilja till solidaritet med en vettig statsledning. I de flesta länder upplevs staten som en fiende som medborgarna sätter en ära i att försöka lura så gott de kan. De känner sig inte solidariska, och inte heller är de lojala, för lojal är man naturligtvis bara när man löper risk att bli ertappad med att vara illojal.
Ett sådant osolidariskt samhälle vill vi väl inte ha?

Då måste vi låta våra valda ombud av alla sorter begripa att de inte styr oss utan att de representerar oss. Vi har uppdragit åt dem att utsätta oss för ett minimum av nödvändig samhällsadministration. Deras arbetsfält ska vara det minsta möjliga. Vi har inte bett dem att sköta våra människoliv åt oss. De ska i görligaste mån lämna oss i fred. Det politiska etablissemanget ska inte fatta beslut om vårt levnadssätt, som det har för sig, utan ska tvärtom respektera varje medborgares etiska och moraliska värderingar. Och, i eventuell avsaknad av egen moral, överta de goda moraliska normerna från sina uppdragsgivare, väljarna.
Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna, och gör den inte det beror det på att de har gödslats med för mycket skit från ovan.


*


För undvikande av missförstånd vill jag slutligen meddela att jag vid behov kommer att rösta i fortsättningen också, eftersom jag inte tycker att alla politiker har lika fel i sådana löpande ärenden som de är satta att administrera. Löpande ärenden är uppenbarligen det enda de hinner med, om ens det, vilket man lätt kan f6rstå om man betänker att deras mesta tid går åt till att komma löpande med sina ärenden till TV-studion.

364-365-1.jpg


9 svar to “Mordet på solidariteten”

  1. HEMIMAMMA Says:

    Detta måste spridas vidare.Jag kommer att reblogga kopiera och citera… vet inte vilket än men något kommer…Tack Bappo, för att du lade ut denna skatt..

    • Bappo Lotzas Says:

      Tack Hemi.Jag ska lägga upp Grassmans essä här också så fort jag har ork o tid.Det är också något att läsa för medlemmar i ett krisparti..:)

  2. kloktok Says:

    Herr Danielsson var en mycket klok man. Saknar honom… Vem skulle annars formulera ett uttryck såsom : ”Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna, och gör den inte det beror det på att de har gödslats med för mycket skit från ovan”. TAck för att du la ut denna text. Mycket nyttig läsning som alla borde läsa, i allmänbildningens namn!:)Om fler människor hade koll på historien kunde de dra samma slutsatser som Tage gjorde redan på 80-talet. Å Sverige kunde ha mycket att lära av vad som hände i Storbritannien under Thatchers styre… Vi ligger väl sisådär 20 år efter dom och gör om samma misstag… Ett exempel är när British rail såldes ut på 1990-talet och delades upp i cirka 100 enskilda företag!!! 25 tågoperatörer skötte trafiken enligt ett franchisesystem, och andra bolag blev ansvariga för fordon, räls, signalsystem och alla andra delar som behövs för att tågen ska kunna rulla. Många funktioner kontrakterades i flera led, vilket gjorde det svårt att överblicka vem som var ansvarig för vad. Om det blev bättre? Näe… Underhållet blev grymt eftersatt. Efter några dödsolyckor pga av slarv med underhållet fick Network rail nog av dåligt underhållna spår. De bestämde sig för att sköta all räls själva och förbjöd framtida upphandlingar. Å Network rail är ett statligt företag som inte får ta ut några pengar från järnvägen utan måste återinvestera allting de tjänar…Som sagt, av vilken anledning gör man om samma misstag i SVea Rike? Är lite som att uppfinna hjulet igen… Å det är korkat, tycker Kloktok…Fridens liljor

    • Bappo Lotzas Says:

      Jag är ju vän av upphovsrätten. Inom rimliga gränser. Och det är i Tage Danielssons anda jag valt att skita i den. Folkbildningen och allmänintresset är viktigare.Vi styrs av illusionister.Som menar att marknaden ska sköta allt i möjligaste mån.Och som glömmer att vi medborgare, genom våra politiska företrädare är den allra största aktören på marknaden.Den makten ska vi använda tycker jag. Med förnuft och empati. Det är det som är solidaritet.

  3. Anders Says:

    är vissa avsnitt av texten dina egna ord?

    • Bappo Lotzas Says:

      Nää.. om den här texten avviker från originalet så beror det på felaktiga rättningar efter scanningen och OCR-bearbetningen. Men som jag skulle ha sagt till Tage: Så bra skrivet att det skulle ha kunnat varit jag!..:D

  4. STEN Says:

    Tack Bappo föratt du sprider detta – Jag ska också gör det i sann Tageanda

  5. hans eriksson Says:

    En sund samhällsmoral gror ur gräsrötterna, och gör den inte det så beror det på för mycket skit från ovan (falskt och fagert tal) och vi får då en samhellsmoral.

    • tomasblblom Says:

      Präxist så är det. En äng växer av sig själv o det finns inget ekorum som är så mångfaldigt o stabilt som den, så länge människan ser till att slyn o granarna inte får rot o släpper in en fårskock emellanåt som får beta o gödsla.
      Det plöjda landet är instabilt, få- och enfaldigt och dess största insats är bidrag till övergödning och erosion.
      To Häll with it 🙂
      Tack för kommentaren.
      Tomas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: