Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Det ickekommunikativa fältet

2017/03/24

Beror ofta inte på bristen på ord. Det beror på tillgången på ord och känslan av ett sönderslaget sammanhang. Vi föddes och fostrades nedanför Mammons Berg, till rotlöshet och oförmåga att sammanlänka vårt jag till historien och till framtiden. Till den väg där vi förstår att Berget är en illusion och att vägen är märkt med våra förfäders blod. Den färg som gör oss till Stigfinnare i upptäckten av vårt eget liv.

”I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Karin Boye


Annonser

Nyckeln till det svarta slottet

2017/03/23

Riddar Katos torn

De döda och levande

Som förvandlar oss

till Sten

Av rädsla för livet

Vill kväva våra hjärtans längtan

och krymper oss till

Radiostyrda Robotar.

Nu har jag känt smärtan som inte är

Min.

Varandras smärtor som inte är våra.

Arvssynden.

Du är du och jag är jag, men vi är också

Varandra.

Väx.

Låt de döda vara döda och låt de levande döda leta

Efter sin egen nyckel.

 

Det idiotiska i att peka ut ”utsatta”

2016/12/22

Välfärdssystemet har blivit sjukt. Eller snarare de som förvaltar systemet. Försäkringskassans välfärdsbudget ligger på närmare 200 miljarder kr/år (200 000 000 000 kr). Ändå har man, för att spara några miljarder, börjat jaga de mest utsatta. Långtidssjukskrivna och människor med funktionshandikapp.

Signalen att börja jaga de mest utsatta har tutats ut utan någon föregående diskussion om vilka som bör ha fördel av välfärdssystemet och vem som inte bör ha det.

2009 betalades över 23 miljarder ut i allmänt barnbidrag(https://sv.wikipedia.org/wiki/Barnbidrag_i_Sverige). Detta görs utan någon som helst diskussion om behov. Vi behöver diskutera detta. Utan att räkna, så är jag rätt säker på att barnbidragen som sparas av familjer till körkort och bostadsrätter och används i allmän konsumtion som inte är livsnödvändig, vida överstiger de belopp man nu jagar genom att jaga sjuka och funktionshindrade.

Om vi behovsprövade barnbidragen skulle vi för det första kunna spara några miljarder. För det andra skulle vi kunna slussa mer resurser till fattiga barnfamiljer som därmed skulle kunna minska behov av försörjningsstöd. För det tredje skulle de frisläppta resurserna kunna finansiera en sjukförsäkring som MAN KAN LITA PÅ.

Jag tror vi behöver höja skatter allmänt för att säkerställa att det offentliga fungerar (Vård, Skola, Omsorg). Men vi behöver också omfördela inom välfärdssystemet för att kunna tillgodose behoven hos dem som verkligen behöver stöd.

Diskutera i smågrupper.

 

 

Vårdkris för Dummies

2013/02/17

För mycket Hus

För många Dyra och Underutnyttjade Maskiner

För många inkompetenta VårdPolitiker och VårdAdministratörer

För lite VårdPersonal

Släktforskning

2012/09/13

Min morfars mor hette Eugenia. Innan jag började släktforska var det ingen i släkten som visste det. Själv kallade hon sig Jenny. Hon ville inte kännas vid sitt dopnamn. Hon ville heller inte prata om gamla tider. Så i min släkt grodde och talades om rykten att hennes far var Tattare. Så var det inte.

Vid 25 års ålder blev hennes mor förälskad i en dräng som knappt fyllt 18. Eugenia var första beviset på deras kärlek. Men kyrkan och den lokale prästen var inte lika kärleksfulla. Eugenia blev klassad som Oäkting. En beteckning som levde med henne i hela hennes vuxna liv. Vilket även förklarar den fostran min morfar, min mor, och senare jag själv fick.

En fostran som innehöll all den kärlek och de värderingar som man också kan finna i Jesu budskap. Men som också innehöll en djup misstro mot den Svenska Kyrkan.

Min morfars mor blev Deflorerad. Så också min morfars mormor. Deflorering innebär att församlingsprästen stoppar upp fingrarna mellan benen på den Utpekade ”promiskuösa” kvinnan för att undersöka om mödomshinnan är intakt. Vid denna tid blev en kvinna aldrig myndig. Eugenia tvingades till detta vid 24 års ålder. Att hon senare fick sk ”absolution” för sina påstådda sexuella ”synder” var kanske en formalitet för kyrkan men kunde aldrig läka ärren hon fått.

Min fostran, där jag fått lära mig att tro på människan och att misstro kyrkan kommer med säkerhet därifrån. Senare i livet har jag fått en vidare syn på detta. Där jag anser som ett faktum att alla hierarkiskt organiserade former av trossamfund inte har med religion att göra, utan om hjärnkontroll.

Den insikten har också hjälpt mig att komma vidare.  Bort från den arvssynd kyrkan lade på mina anfäder. Och till en ny syn på världen som inte går att förklara för alla de som ägnar sin huvudsakliga tid till Ekorrhjulet.

Och som jag knappt kan förklara för mig själv ibland ha ha! 😀

 

Hannes Råstam

2012/01/12

Det är några som jublar i dag

Som gör High Five, ler och blinkar till varandra

Och andas ut

Hannes Råstam finns inte mer

Han förlorade kampen mot tiden

En kamp vi alla ska förlora så småningom

Men Hannes vann många andra slag på vägen dit

Och utan att ens känna honom

Sörjer jag en bror

Men alla sörjer honom inte

Det är några som jublar i dag

Som gör High Five, ler och blinkar till varandra

Och andas ut

Dag Hammarskjölds död. En ny vinkel

2011/12/22

Inledning

Det är omöjligt, när man studerar mordet på Olof Palme, att undvika Dag Hammarskjölds död. Det är enligt min mening där, i bushen väster om flygplatsen i Ndola, som resan mot Sveavägen tar sin början. Palme tog Hammarskjölds fackla. Idén om de små staternas oberoende från stormakterna och avspänning genom ”gemensam säkerhet”, var inte Palmes egna idéer. Men han utvecklade dem och försökte i tillämpa dem i praktiskt arbete. Hammarskjöld kallade det ”kollektiv säkerhet”.

Palme fick på grund av det också samma fiender som Hammarskjöld. Som Eisenhower en gång lite grumligt definierade som det ”militärindustriella komplexet”.

Det militärindustriella komplexet lyder under samma mekanismer som skapade kolonialväldena.

Samma mekanismer som skapade Adolf Hitler

Samma mekanismer som skapade apartheid.

Samma mekanismer som ledde till mordet på Kennedy.

Samma mekanismer som definierade Hammarskjöld och Palme som fiende.

Och samma mekanismer som i dag riskerar att göra Mellanöstern och andra områden rika på naturtillgångar till en kokande gryta av våld.

Drivkrafterna finns hos mäktiga bolag och ekonomiska intressen i jordens naturtillgångar. Där mänskliga rättigheter och de demokratiska principerna väger lätt gentemot det militärindustriella komplexets självbevarelsedrift. Och där vapentillverkarna och dess nasare naturligtvis har en central position. Det militärindustriella komplexet är enligt min mening inte ett genomorganiserat system. Lika lite som Cosa Nostra när det uppstod. Det är ett uttryck för ett sociokulturellt fenomen som kan uppstå i olika former överallt. Där grogrunden är bl a minskande av, eller uteblivet, medborgarinflytande, ett svagt rättsväsende och social klassbildning. Som i sin tur öppnar för korrupta nätverk där egennyttan underminerar samhällsnyttan. Och därmed underminerar ”normala” civila samhällsstrukturer. Och till sist kan välta hela stater. Roms fall är ett skolexempel på att det här fenomenet inte är en modern historia, utan en produkt av destruktiva sidor i människans psyke.

I Kongo handlade det bl a om Koppar.

Och i den konflikt som ledde till mordet på Olof Palme och Berndt Carlsson handlade det bl a om Uran och andra naturtillgångar i Namibia.

De senaste 50-60 åren har det genom teknikutvecklingen, globaliseringen och avregleringen av de finansiella strukturerna gradvis skett en förskjutning av maktkampen. Från krig om råvaror till en storskalig korrumpering av de finansiella strukturerna i världen. Och där de goda krafterna, som vill skapa global kontroll med medborgarinflytande och reglering, beskylls för att vilja skapa en ny världsordning. Där FN framställs som den stora boven. Där stora resurser läggs på aktiviteter för att minska människors förtroende för den demokratiska samhällsordningen och förtoendevalda. Men där målet är detsamma som det varit sedan tiderna begynnelse. Att tillskansa sig saker utan att betala fullt pris för dem. Eller tillskansa sig saker som rätteligen tillhör någon annan. Eller utropa äganderätt till resurser som i alla tider ansetts som allmänna. Allt för makten, maktkänslan och de fördelar man kan skaffa sig gentemot sina medmänniskor..

Bakgrunden till Hammarskjölds Afrikaresa

När belgarna lämnade Kongo bröt infrastrukturen ihop. Eftersom hela den statliga administrationen sköttes av kolonialmakten, så kollapsade allt inom en mycket kort tidsrymd. Ingenting fungerade längre. Varken polis, militär, löneutbetalningar eller post.

Den nyvalde presidenten Lumumba som, utan en fungerande administration, inte kunde utöva någon makt, blev utmanad av Moïse Tshombe. Tshombe hade med hjälp av gruvindustrin och riggade val, tagit makten i Kongo-provinsen Katanga och utropade sig nu till Kongos legitima president.

Rykten spreds också att Lumumba var kommunist och styrd av Moskva.

Mordet på Lumumba och en misslyckad FN-räd mot Tshombe, ”Operation Morthor”, som avsåg att försvaga Tshombe, fick Hammarskjöld att ge sig till Kongo personligen. ”Morthor” var hans personliga misslyckande och det mandat han hade från FN gav honom inget val. Han var tvungen att träffa Tshombe för att försöka rädda FN-insatsen och Kongos demokratisering  .

Resan

Från Leopoldville lyfte Hammarskjöld med sällskap den kl 17.00 den 17e september 1961 i den nyinköpta DC-6an ”Albertina”. Officiellt var destinationen Luluaburg. I själva verket tog planet en lång omväg mot Ndola.(Röd linje i nedanstående bild). Radiotystnad rådde på de vanliga frekvenserna. Däremot fanns en telegrafist ombord som hade ställt om telegrafiutrustningen till någon de frekvenser som i första hand användes på arabiska halvön. Vilket betyder att svenska underrättelsekällor sannolikt fick direktrapporter om Albertinas färd ända fram till kraschen.

Ett annat trafikflygplan, en sk ”Decoy” lyfte samtidigt med en kurs som gick mot Ndola, rakt över Katanga.(svart linje på bilden)

Anledningen till detta var en incident med Albertina dygnen innan denna resa. Albertina hade råkat ut för beskjutning från ett ensamt jaktplan över Katanga. Samma plan hade även ställt till med problem för FN-styrkorna. Inom FN-styrkorna gick denna pilot under smeknamnet Lone Ranger och flög troligen ett franskt flygplan, en Fouga Magister som varken var utrustad med radar eller instrumentering för nattflygning.

Hammarskjölds erfarna besättning har av allt att döma lagt upp rutten efter detta hot. Dels genom att dagtid hålla sig långt utanför Katanga. Och inte närma sig Ndola förrän långt efter mörkrets inbrott. Sannolikt har man cirklat över Tangyanikasjön i ett par timmar för att vänta på solnedgången. Logiken säjer också att där fanns strategier och planer för alla eventualiteter som rörde själva inflygningen och landningen vid Ndola.

Flygrutt Leopoldville-Ndola

Runt 22 på kvällen(23 lokal tid Ndola) anropar Albertina Salisbury (New Sarum Airforce Base) och meddelar att man kommer att anlända till Ndola inom ett par timmar. Och vid midnatt flyger Albertina över Ndolas flygplats på västlig rutt,anropar flyplatsen och meddelar att man går ner i höjd och snart ska landa.. Vinden ligger denna kväll på från öst och Albertina avser alltså, enligt normal landningsprocedur att göra inflygningen västerifrån. Mot Vinden.

Senare anropar Albertina ånyo Ndola och meddelar att man gått in för landning. Sedan blir det tyst. Vraket påträffas officiellt inte förrän över 15 timmar senare. Vilket beror på att flyplatsledningen lagt alla sökresurser öster om landningsbanan. Trots att det var helt uppenbart att inflygningen skedde från väster.

Och det är inte förrän det samlats in vittnesmål från lokalbefolkningen de sista 10-20 åren, som man kan börja pussla ihop vad som egentligen hände:

Att Albertina blev nedskjutet.

Med utgångspunkt från kända omständigheter och de nya vittnesmålen vill jag ge en delvis ny bild av vad som kan ha hänt. Och hur det gick till. Som framanar bilder av ett brott som är mer vedervärdigt än vad man kunde föreställa sig.

Det handlar bl a om tekniska förutsättningar.

För det första kan det inte varit Lone Ranger i en Fouga Magister som sköt ner Albertina. Lone Ranger hade inte instrument för nattflygning, radar eller ens en nattupplyst landningsbana i Katangaprovinsen. De närmaste attackplanen med kapacitet för nattflygning var stationerade vid New Sarum Airforce Base 80 mil söder om Ndola och tillhörde Rhodesias flygvapen. Ironiskt nog den flygbas som Albertinas besättning kontaktade 2 timmar innan ankomsten till Ndola. Och en timmes flygtid för ett Vampire-plan.

Argumentet för att dessa plan inte kunde ha fullgjort uppdraget är att de inte var utrustade med radar. Ett rätt ihåligt argument. Stridsledningen kan ha funnits i ett annat plan, utrustad med radar. Som lett Vampire-planen mot målet. T ex en Canberra-bombare. Och det fanns faktiskt en Canberra-bombare i luften över Ndola denna kväll. På ”rutinuppdrag”. Detta plan hjälpte bl a till med avsök öster om flygplatsen innan det som ett av de sista planen den natten, landade på Ndola.

Om man nu bestämt sig för att eliminera Hammarskjöld, så är det osannolikt att man på vinst och förlust och på ren improvisation skickade iväg några Vampireplan från Sarum, för att försöka hitta ett flyplan 80 mil därifrån, utan att ha tillgång till radar och stridsledning. Därför kan man på goda grunder anta att Canberran var inblandad. Det fanns officiellt bara detta plan och ett trafikflygplan i luften ovanför Ndola vid tidpunkten för Albertinas ankomst.

Nu till Albertina och besättningens strategi. Nya vittnesmål berättar att man sett Albertina cirkla flera varv (2-3) runt Chifubu, norr om den senare nedslagsplatsen, på relativt låg höjd. Att planet därefter attackerades av ett mindre plan och störtade brinnande.

Vad pysslade Kapten Hallonqvist och hans besättning med?

Jo, man hade fått radarkontakt med ett flyplan som tycktes förfölja Albertina. För att säkerställa att planet förföljde dem och få tid att arrangera en nödplan lägger man sig i en cirkel över Chifubu. Man cirklar alltså över mer bebyggda områden eftersom man bedömer att ett eventuellt angrepp inte kommer att ske där det finns många presumtiva vittnen. Hammarskjöld och hans livvakter utrustar sig med fallskärmar och gör sig beredda att hoppa om planet attackeras.En nödplan som i ett kritiskt läge inte inbegrep att man fick bort Hammarskjöld från planet ser jag som helt uteslutet.

När allt detta är klart mörklägger man planet, går ur cirkeln och dyker snabbt från flera km höjd till lägsta höjd som uthopp kan ske och tar en snäv sväng österut, innanför den normala inflygningskursen och nedanför normal inflygningshöjd för att komma in rätt mot flygplatsen.

En kort stund kan man ha trott att denna manöver lyckats. Men snart dyker radarekot upp igen.

När ekot närmar sig i hög hastighet på radarskärmen hjälper livvakterna Hammarskjöld att hoppa. Därefter hoppar livvakterna tillsammans med Hammarskjölds portfölj. (Hammarskjöld kan ha hoppat som tvåa, men definitivt inte som sista man)

Albertina går sedan i störtdykning och planar ut några hundra meter ovanför marken för att förbereda sig på nödlandning efter beskjutning. Landningsstället är redan ute sedan en kort stund. Precis i utplaningen attackeras Albertina av en raket eller intensiv kulspruteeld som träffar vänstra vingen.

Att det fanns en överlevande talar för 2 saker. Dels att det troligen var kulspruteeld. En raket hade skjutit av vingen och fått Albertina att störta handlöst. Kulspruteelden skadade antagligen bränsleledningar som fick en av babords motorer att explodera. Hallonqvist har därefter lyckats styra planet ner mot marken i en halvt kontrollerad nödlandning där träd och bushvegetation slagit av vingarna, vridit planet och där flygplanskroppen landat ”på sniskan” och börjat rulla, vilket i sin tur brutit sönder flygplanet i flera delar.

 

 H=Område där Hammarskjöld och hans livvakter kan ha hoppat

L=Beräknat landningsområde vid fallskärmshoppen, lite osäker eftersom uppgifter om vindstyrkor saknas.

Röd linje= Albertinas ungefärliga rutt. ”Tratten” öster om flyplatsen markerar från vilket område Albertina kom

Blå linje= Normal inflygningskurs till Ndolas flygplats.

På marken i närheten av den förmodade nedslagsplatsen finns redan rhodesiska specialtrupper med uppgift att ”ta hand om” eventuella överlevande och städa undan bevis. Det är därför troligt att Hammarskjöld och hans livvakter observeras när de fortfarande är i luften.

Vid landningen i bushen 1-2 km från Albertinas nedslagsplats, skadas Hammarskjöld allvarligt. Möjligen fastnar fallskärmen i ett träd som avslutar hoppet med ett fall på många meter. Eller också kan uthoppet från låg höjd orsakat problem med fallskärmen som Hammarskjöld inte hade erfarenhet att korrigera. Han får multipla benbrott och en fraktur i ryggen, som gör att han inte kan gå.

Livvakterna spåras snart upp av de Rhodesiska trupperna. Det kan hända att livvakterna t o m befinner sig med Hammarskjöld när de hittas. De avväpnas och tvingas till nedslagsplatsen. Där skjuts de med sina egna vapen och slängs i de mest intensiva brandhärdarna.

Hammarskjöld avrättas på plats i bushen, troligen med ett pistolskott i pannan. Men förflyttningen av Hammarskjöld tar sådan tid att när kroppen transporterats dit så har branden i princip upphört. Därför dumpas Hammarskjölds kropp bredvid vraket. Portföljen läggs inte dit förrän långt senare. Den har tagits om hand av underrättelsepersonal för att gås igenom.

Vittnesmål berättar att trupper fanns runt nedslagsplatsen redan kl 5 på morgonen. Ett vittne berättar att han sett fyra soldater som bar på en kropp. Detta har kopplats ihop med den enda överlevande vid kraschen. Att det skulle ha varit Harold Julien man kånkade på. Det går inte ihop logiskt. Vraket och Harold Julien hittades officiellt inte förrän nästan ett halvt dygn senare. Om man hade uppmärksammat att Julien levde på morgonen den 18e, så hade han inte levt på eftermiddagen när vraket officiellt hittades.

Kroppen som sågs bäras av fyra soldater var således sannolikt Hammarskjölds.

Hur troligt är då detta scenario? Jag vill påstå att det här är det som sannolikt hände.

Landningsljusen

Vittnesmålen från Chifubu talar om ett cirklande plan med påslagna landningsljus, medan den Rhodesiska undersökningskommissionen konstaterar att landningsljusen var avslagna vid kraschen. Man vill insinuera att besättningen missbedömt höjden vid inflygningen och därför inte hunnit slå på ljusen innan man gick i marken. Att ljusen var avslagna kunde undersökningskommissionen troligen heller inte ljuga om. Instrumentknapparna måste p g a värmen ha smält fast i de lägen de hade när planet brann.

Som coverstory fanns en annan version, om man inte skulle ha kunnat dölja att planet beskjutits, nämligen en radioupptagning som levererades till NSA samma natt. Radioupptagningen är ett meddelande från en pilot som säjer sig identifiera ett Transair DC-6 med påslagna landningsljus och därefter attackerar planet. Den här sändningen avslöjades i början på 90-talet när det började krypa fram vittnesmål om flygattacken och är naturligtvis menad att kasta skulden på Lone Ranger. Utsagan om landningsljusen visar att sändningen är ett falsarium. Och ett bevis på att CIA deltog i mordet.

För om Albertina inte hade landningsljusen på, kan attacken endast förklaras med att det fanns en radar med i bilden. Lone Ranger skulle aldrig ha hittat Albertina med de undanmanövrer och nedsläckning som besättningen tog sig för.

Kulorna i livvakternas kroppar

Ja det var så. Två av livvakterna hade kulor i kroppen. Detta förklarades av undersökningskommissionen med att paket med kulor exploderat i värmen från branden och penetrerat kropparna. Denna förklaring förkastas av alla med kunskap om ammunition och ballistik.

Där det faktiskt är så att det är hylsorna som får högst hastighet när lösliggande ammunition exploderar p g a värme enligt lagen om puls och impuls. En normal kula från en exploderande ammunitionsask har inte tillräcklig hastighet och energi för att penetrera ens kläder.

Det hade varit troligare med ytliga skador från själva hylsorna.

Att det dessutom skulle slumpa sig så att endast livvakterna träffades av dessa magiska kulor är ännu mindre sannolikt.’

Hammarskjöld och portföljen

Den enda obrända kroppen vid flygvraket är Dag Hammarskjölds och det tillsammans med en oförstörd portfölj. Jag har lånat en bra översikt från SVD som sammanfattar viktiga detaljer:

Det som enligt min mening är signifikant för att olycksplatsen arrangerats i efterhand är att Hammarskjölds kropp ligger helt åtskild från sina livvakters kroppar. Och det som talar för att Hammarskjöld överlevde olyckan är att man hittade rester av gräs och blad i hans händer. Medan obduktionsrapporten säjer att de svåra skallskador som Hammarskjöld fick, omedelbart hade försatt honom i medvetslöshet. Växtresterna i hans händer avslöjar alltså att skallskadan som släckte hans liv uppkommit en bra stund efter ben och ryggskadorna.

När man inte kunde bränna Hammarskjöld så kunde man inte heller bränna upp hans portfölj utan att väcka frågetecken. Dessutom var portföljen sannolikt föremål för undersökning och lades tillbaka på nedslagsplatsen långt efter Hammarskjöld.

Utöver det så retuscherades obduktionsfoton som visade att Hammarskjöld hade ett runt/ovalt hål i pannan. Att detta blev känt berodde helt och hållet på en rättskaffens polis som i smyg lämnade över oretuscherade bilder till Knut Hammarskjöld på platsen.

Och en signifikant sak till: Var är vänstervingen?

Go Back

Det enda vettiga man kunde få ut av Harold Julien, som överlevde olyckan i några dagar var två saker: Han hade upplevt något som kunde tolkas som en explosion. Och han kunde också berätta att Dag Hammarskjöld själv ropat Go Back strax innan kraschen. Några har tolkat det som att Hammarskjöld ville att planet skulle vända. Medan det mest sannolika är att det var en uppmaning att ta sig längre bak i planet.

Det som inte funderats så mycket över är varför det var just Hammarskjöld som fick åta sig att komma med denna kommendering. Som egentligen borde tillfallit säkerhetsmännen på planet.

Min förklaring är att den här uppmaningen kom under det skede där Hammarskjöld just fått på sig fallskärmen. Och där hans livvakter just höll på att ta på sig sina egna. Och att Hammarskjöld i detta läge var den enda tillgängliga som kunde instruera övriga på planet. Det antyder dessutom att Hammarskjöld inte befann sig på sin vanliga plats bak i planet utan längre fram.

Angriparens Medel, Möjligheter och Motiv

Motiven är väl kända. Hammarskjöld lade näsan i blöt i saker som han, enligt sina motståndare, inte hade med att göra. Dessutom höll han på att förändra FN på ett sätt som stred emot motståndarnas mål. Enligt Desmond Tutu har det kommit fram i Truth and Reconciliation Commision att  det var sydafrikanska styrkor, MI5 och CIA som stod bakom mordplanen. Operation Celeste. Dokument som både Sverige och Storbritannien officiellt förklarat vara falsarier. Och det är det delvis. För det var ingen bomb i planet.

Möjlighet

Det är inte omöjligt att man medvetet skapade en situation i Kongo som skulle tvinga Hammarskjöld dit, genom en CIA-styrd operation där man hjälpte Moïse Tshombe att ta makten i Katanga samt  fängslade och mördade landets legitima president Patrice Lumumba. Sedan genom att få Hammarskjöld att tro att Thsombe kanske ville ha förhandlingar, vilket skulle ge möjlighet att få honom exakt dit man ville. Ndola var där en mycket lämplig plats genom närheten till Katanga och New Sarum Airforce Base.

En mordplan på den här nivån får inte misslyckas. Därför måste mordet kunna se ut som en olycka. Man måste också ha möjlighet att snabbt undanröja bevis på motsatsen. Och lyckas man inte med det måste man kunna skylla mordet på ett ”spöke”. Så det är inte heller omöjligt, utan snarare högst troligt, att myten om Lone Ranger skapades enbart av detta skäl.

Det här utesluter också utsagan om en bomb i landningsstället. Man kunde ju inte veta om Hammarskjöld skulle mellanlanda någonstans på vägen.

Det finns nu bara två möjliga platser att sätta planen i verket på, nämligen under Hammarskjölds inflygning mot Ndola, när Albertina befinner sig på ca 1000 meters höjd 1-2 mil från landningsbanan. En nerskjutning från högre höjd skulle dels inte kunna förklaras bort som pilotfel. Det skulle dessutom ge en mycket osäker nedslagsplats och fler presumtiva vittnen, som skulle försvåra ”efterarbetet” med att undanröja bevis.

Medel och troligt tillvägagångssätt

Till förfogande i operationen har man en stridsgrupp bestående av 3 Vampire-plan och en radarutrustad Canberra Electric. Canberran har Ndola som bas och har ett coveruppdrag som är helt legitimt. ”Allmän spaning”. På marken har man två grupper soldater. Den ena gruppen håller sig bredvid inflygningsrutten öster om Ndolas landningsbana och den andra väster om. Vampire-planen startar med 1 timmes mellanrum från New Sarum så att man hela tiden har en ”rote”, d v s två flyplan i formation, stridsberedda en bit in på sydrhodesiskt territorium och ett plan mellan New Sarum och Ndola för tankning.

Allt underlättades av att Albertina själva kontaktade New Sarum och rapporterade ankomsttid.

Canberran kan vidarebefordra uppgiften att Albertina ligger på en sådan höjd vid inflygningen att landning från väster är den enda troliga. Det ena Vampireplanet närmar sig Albertina i närheten av Chifubu och utför skenanfall, som ska få Albertinas besättning att tro att det är Lone Ranger som är i farten. Albertina släcker ner och gör undanmanövrer genom att gå ur normal inflygningskurs och höjd för att komma undan. När man nu har fått Albertina att gå ner i höjd, kommer det andra Vampire-planet söderifrån i hög hastighet, dyker nästan lodrätt ner mot Albertina,slår med kulsprutan ut babords sidas motorer och skadar vingen så att planet inte längre är manövrerbart.

Inom 2-3 timmar efter kraschen har marktrupper säkrat vrakplatsen, letat upp Hammarskjöld och livvakterna, avrättat dem och börjat städa bort bevis.

Simsalabim har man skapat en olycka p g a pilotfel, där det är uppenbart att piloten haft helt fel inflygningshöjd i förhållande till avståndet till landningsbanan.

Och vid Ndolas flygplats har Lord Alport och hans glada MI5-kamrater dirigerat alla sökresurser åt fel håll.

Så tror jag det gick till.

Maskvisan

2011/08/13

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mej
För att jag gillar mask
Långa och slibbiga, korta och klibbiga
Jag har dom i en liten ask
Biter av hu’vet, suger ur saften
Kastar sen skinnet bort
Ingen tycker om mig, ingen vill ha mej
För att jag tycker mask är gott

Den tysta statskuppen

2010/12/01

Ovanstående är rubriken till Sven Grassmans essä, som ingår i essässamlingen Bokslut.

Bokslut ingick i sin tur i trilogin De rikas revolt, som publicerades 1985-88. Grassman själv dog i cancer 1992 och fick aldrig se sina profetior förverkligas. Precis som för Tage Danielsson, vars essä Mordet på solidariteten publicerades tidigare på den här bloggen. Essäerna handlar om samma sak men ur olika perspektiv, nämligen korrumperingen av den politiska makteliten och socialdemokratin i synnerhet. Och resultatet vi kan se idag mer än 20 år senare. Läs och begrunda.

Den tysta statskuppen

Med industrialismens genombrott förvandlades Sverige från ett av Europas fattigaste länder till det rikaste. Den lilla folkspillra som kallas svenskarna kom genom tillfålligheternas spel men också genom sin sinnrika sociala organisation som mobiliserade kultur, kunskap: och arbete bete, bättre än i andra länder, att bli en industriell stormakt som början på 1970-talet genererade den högsta välfärden per capita i världen. Detta skedde med mindre ansträngning och med längre fritid och semestrar än i övriga länder. Rika naturliga resurser och lite tur i olika skeden gjorde sitt till, men i allt väsentligt var det fråga om en ovanlig kulturell och ekonomisk ingenjörsförmåga .
Vi blev världens mest robotiserade och datoriserade land. Vi är det fortfarande utan någon som helst konkurrens – Japan och USA långt efter på andra och tredje plats. Med hundra års ursinnig satsning på kultur och demokratisk bredd i utbildning och arbetsliv var landets förutsättningar att fortsätta välfärdsbygget snabbare än andra länder och med mindre anstrangningar även i det postidustriella samhhället de bästa. Ekonomiskt ,tekniskt, industriellt, barnboks och: tennismässigt, medicinskt, tekniskt, litterärt, informations- och distributionsmässigt, socialt och politiskt – på nästan alla områden var förutsättningarna goda att komfortabelt konsolidera och bygga vidare på ett ovanligt framgångsrikt socialt experiment.

Aven plutokratin och de kommersiella eliterna hade det bra, även om de av naturliga skäl knorrade över demokratiska överdrifter och välfärdens arrogans. Det är här hos de rika och mäktiga – som äger landet men som under de demokratiska decennierna inte kände sig tillräckligt rika och väl behandlade – som början till den tysta statskuppen finns. Tumören var inte ny – den har alltid funnits inkapslad som ett fientligt element i välfärdsexperimentet Sverige. 1 mitten av sjuttiotalet gick konservativa strömningar över hela världen, och med oljekriser och diverse andra faktiska och uppdiktade förevändningar fick de rika och mäktiga en chans att flytta fram sina positioner. Eftersom Sverige då var världens rikaste och politiskt mest oskuldsfulla land, och eftersom aktie- och fastighetsägarnas revanschlystnad var mest uttalad här, blev omvälvningen effektivast just i Sverige.
De rika skaffade sig successivt kontroll över samhällsdebatten, budgetunderskottets definition, beskattningsmakten och privilegiet att devalvera landets valuta. Konservativa metastaser sökte sig under ett decennium ut till samhällskroppens stora vitala organ i form av skolor, Dagens Nyheter, radio och TV. Praktiskt taget hela intelligentian, med statistiker, ekonomer och journalister i spetsen, anslöts till de rikas kamp för att förtala, undergräva och kullkasta de stötande kollektiva och offentliga inslagen i samhällsbygget.

Genom herraväldet över det ekonomiska språket och opinionsbildningen kunde även de demokratiska organisationerna oskadliggöras.För att ge ökad legitimitet åt de rikas budskap att alla måste spara, att landet ägnat sig åt överkonsumtion, att välfärdsbygget var lånefinansierat, ansåg de rikas talesmän sig böra bättra nationalräkenskapens olika indikatorer på överansträngning och överkonsumtion. Landets utländska nettofordran döptes om till en nettoskuld, underskottet i landets löpande utlandsaffärer överdrevs med 400 procent under det sjuttital, som var särskilt kritiskt för den politiska omvandlingsprocessen.

Det blev nödvändigt att tumma på internationella definitioner och att sudda i nationalbokföringen. Men på grund av mediasveriges solidaritet med den konservativa saken och dess unikt låga kunskaper och låga moral ställdes inga besvärliga frågor. Allmänheten kunde ges uppfattningen att det var en ekonomisk nödvändighet bakom skövlingen av vår offentliga kultur, bakom halveringen av landets nivå jämfört med den övriga industrivärldens reallöneutveckling.

Resultatet av folkets sparande och uppoffringar blev att den svenska aktiebörsen gick bäst i världen samt att de rika kunde öka sina förmögenheter än mer på sitt fastighetsinnehav. Vi fick nyrikedom och nyfattigdom på samma gång – på samma sätt som i den övriga världen. Men klyftorna ökade snabbast i Sverige. För att intellektuella – ekonomer och journalister i första hand – skulle acceptera avdemokratiseringen och de nya klyftorna ändrades ersättningen till ordvrängarklassens olika sektioner i enlighet med deras användbarhet för de nya vinnarna i samhällsspelet. Utövare av offentlig kultur, trygghet och offentlig administration snöptes, medan ekonomijournalister, försäljare, fastighetsförvaltare och mäklare fick procent på utplundringen av de tidigare välmående institutionerna i folkhemmet.
I mitten av åttiotalet kan man konstatera att Sverige är ett politiskt u-land. Det är alltjämt en industriell stormakt – med den högsta inkomstgenereringsförmågan i världen, även om dubbel svångrem och politiskt sparande från de många år de få det senaste decenniet inneburit att landet endast fått hälften av industrivärldens tillväxt. Att landet är ett politiskt u-land framgår främst därav att de rika, det vill säga en ur demokratisk synpunkt ytterligt begränsad minoritet, fått herravälde över beslutsunderlaget för samhällsdebatten och för den grundläggande inriktningen av den politiska processen. Åtgärden att överdriva nationalräkenskapens underskott i utlandsaffärerna på det sätt som skett är unikt i kretsen av utvecklade industriländer. Inte ens bland u-länderna har förvanskningar av sådan storlek och sådan utdragenhet i tiden Förekommit. Länder som Gabon och Zaire har haft stora oegentligheter i sin nationalbokföring – dock aldrig av svensk omfattning.

Avdemokratiseringen har nu pågått i femton år. Kvinnor, barn, pensionärer och all slags offentlig kultur har kraftfullt trängts tillbaka. De demokratiska organisationerna sätter en ära i att försöka verkställa de rikas felaktiga rekommendationer i form av politiskt sparande och kulturskövling – ibland på ett än mer kraftfullt sätt än vad de rikas egna regeringar kunnat (jfr Feldt 1982, 1983, 1984, 1985, 1986 samt 1987). Den mänskliga och kulturella miljön har dramatiskt ändrats. Samhällskritik i tidskrifter, radio, TV och teater har under en utdragen period framgångsrikt trakasserats. Den har nu oskadliggjorts och arbetar väsentligen för kommersialisering och privatisering. Media bevakar inte makten utan servar den än mer hängivet än tidigare.

Den grupp som drabbats allra hårdast i kulturskövlingen är de handikappade, som definitionsmässigt är mest beroende av kollektiva lösningar och offentlig service. Det bästa sättet att ta temperaturen på en kulturs kvalitet är som bekant att se hur den behandlar sina svagaste. Okat gatuvåld, rasism och en brutalisering av samhällsklimatet är den naturliga följden av att en allt större del av samhällsresurserna antingen direkt kastas bort i form av långsammare tillväxt och ökad öppen eller dold arbetslöshet eller i övrigt förs över till stegrade förmögenheter hos våra aktie- och fastighetsägare. När invandrare, lågutbildade ungdomar och arbetslösa konfronteras med allt större hårdhet och besparingskrav på sina bostäder, mat och utbildning är det logiskt att räkna med konfrontationer, vandalisering, klotter och andra protester mot det som de utplundrade betraktar som en orättfärdig samhällsutveckling.

Malmö och Göteborg tycks ha hunnit längre i segregeringsprocessen än Stockholm. Men även i huvudstaden håller klassindelningen på att bli lika tydlig som i de stora metropolerna i det Europa som det svenska sociala experimentet nu försöker anpassa sig till. I nordost ackumuleras välmågan, självförtroendet, utbildningen, datorintensitet, elegans, makt och flärd. I övriga väderstreck ökar slitaget, håglösheten, resursbristen, missbruket. Innerstadens skolor är nu förslummade med toaletter och skolmatsalar som fungerar sämre än till och med nere i Europa. Kommuner och landsting sparar lojalt och okunnigt i enlighet med de rikas budgetdirektiv för att ytterligare öka de finansiella överskott som trängs i banker, kommuner, landsting och på aktiebörsen.
Vinnarna i detta spel mår bättre än någonsin. De behöver själva sällan konfronteras med underklassen på tunnelbanor och i skolor utanför sina egna områden. De har en högre livskvalitet än någonsin. De besväras inte mer av misären, hoten och de ökande klyftorna än vad de rika länderna besväras av tanken att långt borta lider och förtvivlar en majoritet av världens befolkning.
Tvärtom är de ökade klyftorna själva saltet i den nya svenska överklassens livskvalitet: här finns servicen, den billiga arbetskraften, det svaga självförtroendet hos löntagare och offentliganställda, en totalt ändrad balans på könsmarknaden, förnämlig service på en massivt utbyggd marknad för restauranter, massage och hotell i lyxklass i Stockholm.
En plånbok är åter en plånbok! En chef är en chef Och en man är en man!
Äntligen har köpmännens och maktmänniskornas dröm gått i uppfyllelse. Hotande och obegriplig kultur har bundits i penningens stränga grepp precis som övriga sektorer. Det som alltid stött den konservativa, plutokratiska visionen – okontrollerad frihet, fräckhet, kultur och samhällskritik – är nu infångat och disciplinerat.
De politiska partierna är till stor del oskadliggjorda. Tio år tog det att korrumpera massmedia: radion införde nya börsprogram med särskilt partiska ekonomijournalister.

Direktörs- och värdepappersbevakning uppgraderades i så väl TV1 som TV2. Den största liberala mittidningen flyttade och utvidgade penningreportagen från bakvagnen till egen avdelning i paritet med inrikes- och utrikespolitik – trots att dessa nyheter endast läses av en bråkdel av befolkningen.
Kultur- och skolministrar, som tidigare hade landets mest prestigetyngda ämbeten, de mest maktpåliggande och de viktigaste ämbetena i riket, förvandlades till springpojkar åt köpmännens och penning-aristokratins nya handgångna män i finansdepartement och banker. Folkrörelser och kvinnoorganisationer, ideella ungdomsförbund och handikapporganisationer oskadliggjordes och manglades sönder i den förmenta bankrutten.
– Det finns ju inga pengar! utropade en uppgiven och plundrad befolkning och vände sina blickar till de sektorer och de personer där pengar plötsligt tycktes finnas i obegränsad mängd på ett nytt, gåtfullt sätt.
Men de mångas oro och förtvivlan och tjänstvillighet är bara spegelbilden till de rikas och deras närmaste medhjälpares ökade makt och trygghet. Den manliga plastkortsinnehavaren, de manliga hierarkierna och de traditionella värderingarna har återvunnit sin styrka och trovärdighet.

De som aktas, aktas på grund av dokumenterad soliditet. Samhällskritiken doseras och finansieras av ansvarsfulla köp-, försäkrings-, bankmän, sympatiserande politiker och intellektuella. Planlöst famlande kulturella aktiviteter och oordnat skapande har ersatts av kommers, video, revyer och andra ofarliga former av kultur som passar i business class. Som gillats både av dem som har den verkliga makten och deras medhjälpare i Veckans Affärer, Dagens Nyheter, SAS, i departement och på redaktioner.
De rika kan säga sig att de lyckats med det mesta även i den tidigare motspänstiga och uppkäftiga demokratin Sverige. Äntligen har dom fått bukt med de för dom och näringslivet oberäkneliga och ansvarslösa aktiviteter sam kallas för kultur, välfärd och jämlikhet, allt det som var så irriterande i Sverige under de vildvuxna demokratiska decennierna.
Den som något häpet och yrvaket efter ett decenniums politisk omvandling och byte av samhällsskick frågar hur det hela gått till och hur den intellektuella statskuppen kunde lyckas så bra, den kan få raka och klara svar:
Initiativtagare och drivande kraft är naturligtvis dom dominerande konservativa intressena i form av landets aktie- och fastighetsägare. Det är alltså överklassen i dess snäva bemärkelse som gjort sitt jobb på ett seriöst, långsiktigt och tålmodigt sätt. Det är alltså inte överklass i form av majorskor, professorer och dyligt som är den segrande överklassen i detta fall. Men delar av intelligentian har hängivet arbetat för den konservativa omvandlingen.

Anledningen till att det kunde lyckas så bra är att den tidigare unikt starka svenska arbetarrörelsen under det senaste decenniet karakteriserades av en dramatisk försvagning med inriktning på fredsretorik ned allmänt ordbajs, men med mycket begränsat och ytligt intresse för de ekonomiska frågorna.Partiledningar och ledande fackföreningsmän förlitade sig i de ekonomiska frågorna i allt väsentligt på den okunnige och ohederlige finansministern Feldt, som varmt omfattade och arbetade för sina politiska motståndares ekonomiska analys och värderingar. Socialdemokratins grundläggande strategi efter det man återerövrat regeringsmakten efter den första kraftfulla borgerliga omfördelningsvågen blev att slå de borgerliga från höger. Man devalverade med samma procent, man höjde momsen och tog fram den välkända begagnade osthyvlarna och motorsågarna på offentlig kultur och reallöner.

Kortsiktigt och maktmässigt har denna strategi haft stor framgång. Volvochefen menar att man måste ta av sig hatten för en sådan finansminister, och flertalet aktie- och fastighetsägare vill nog hålla med honom. Men en Volvoarbetare, som gör en av världens mest lönsamma bilar, har numera inte möjlighet att försörja två barn enligt socialstyrelsens normer. Sjukhusbiträden och kommunalarbetare med minst lika hög samhällsekonomisk produktivitet tjänar ännu mindre. Den halva miljon människor som tvingas utnyttja socialbidrag och alla som baserar sin välfärd på arbetslön och offentlig service torde känna sig allt mer kluvna. De fjärmas successivt från den politiska processen.

 
Mot slutet av åttiotalet karaktäriseras svensk politisk debatt av totalt samförstånd mellan de privilegierade. Den tidigare mittpartitidningen Dagens Nyheter jublar över att den så kallade offentliga sektorn har brutits upp och att fackföreningsrörelsen demoraliserats. Konservativa Economist samt de ledande internationella högkvarteren för den ekonomiska nyliberalismen (OECD och IMF) öser också lovord över den snabba uppskörtningen av den tidigare som alltför socialistisk betraktade välfärdsstaten Sverige.
Det mest utmärkande för svensk ekonomi och svenskt samhälle under dc senaste femton åren är avsvenskningen. Det demokratiska experiment som gjorde landet till en industriell stormakt och ett socialt föredöme är avslutat. En industriell stormakt är vi fortfarande. Men socialt och politiskt har tillbakarullningen nu varit så framgångsrik att allt tal om en speciell svensk modell – “the Middle Way” – bör hänföras till det tillbakablickande historiska perspektivet. Sverige avviker allt mindre socialt och politiskt från den mer brutala samhällsbild som Europa och USA representerar.

 

Mordet på solidariteten

2010/11/18

Ovanstående är rubriken på den essä av Tage Danielsson som publicerades bl a i Samlade tankar från roten 1986. Tage själv fanns inte längre då. Han slapp se sina profetior gå i uppfyllelse. Tillsammans med Sven Grassmans Den tysta statskuppen som jag ska lägga upp här senare, vill jag visa att det fanns vakna människor för över 20 år sedan i det här landet som såg vad som höll på att hända. Maktförskjutningen från folkstyre till något annat. En makt som inte skyltar med sin närvaro men som numera använder vårt politiska system som en slags marionett-teater.

Jag har valt att, tillsammans med Tages essä, även publicera vidhängande bilder av Per Åhlin. Det har jag inte begärt tillstånd för. Men jag anser att Tages och Pers text och bilder är svåra att skilja åt, så de får hänga med.

(Eventuella stavfel är inte Tages eller mina utan beror på att texten är scannad och körd i OCR-program)

Mordet på solidariteten.jpg

 

343-1.jpg

343-2.jpg

 

“Den solidariteten som är tyst
-en pakt, en gång för alla underskriven-
den gör dig till en armlös marmorbyst, en prydnadssak, bekväm och undergiven
Den solidariteten som har kraft
är den som ständigt kollar sina gränser,
förarglig, fräck, med ögonen på skaft, starrbligande på valda korpulenser.”
Man  söver oss med falskt och fagert tal.
Avsikten är med denna tankebråte, att få den solidariske lojal
som undersåten mot sin översåte.

343-3.jpg


Solidaritet betyder gemensam ansvarighet, sammanhållning.
Lojalitet betyder laglydighet, trogenhet mot den lagliga makten, även undersåtlig hängivenhet.
Solidaritet är ett medborgerligt honnörsord: gemensamt ansvar, en för alla och alla för en.
Lojalitet är ett överhetsord: undersåten gör som maktinnehavaren bestämmer, den för alla och alla för den.
Nu påstår jag att den svenska modellen, som kräver en ovanligt hög grad av samhällssolidaritet för att fungera, har underminerats av översittare som kräver lojalitet i stället för medansvar.
Men eftersom det låter (och är) finare att vara solidarisk än lojal kallar de sina krav på lojalitet för krav på solidaritet.
Som om man kunde kräva solidaritet! Som om man kunde beordra mig att vara solidarisk!
Men hur ska de göra då, alla stackars makthavare som inser att samhällssolidariteten är nödvändig?
De måste bete sig så att solidaritet skapas, varar och växer.
Det gör de inte.
Hur har det blivit så galet?

*

Det här kan inte vara rätt, sa mamma på 60-talet, när hon tyckte hon fick för mycket bidrag och pension och märkte hur alla andra fick ännu mer. Det kan inte vara rätt att inte behöva spara.
Hon kände redan budgetunderskottet i maggropen den insikt man får i den svenska tillvarons
villkor när man försörjer en familj på en bussförarlön från 20-talet och framåt.
Hon ställde en korrekt diagnos på slit- och slängarens övermod då vi alla drog på oss spenderbyxorna och tömde fickorna och sedan slängde själva byxorna samma väg och stod där i bara den nyfiket gula mässingen och såg fåniga ut.
Hon förutsåg också den baksmälla som obönhörligt skulle drabba oss klantskallar som intecknade
vårt hus i stället för att se om det.
Nationalekonomer påstår fortfarande att det är naturligt och sunt att leva över sina tillgångar.
Jag tror mer på mamma, där hon stod och diskade sina sladdriga genomskinliga plastpåsar för att återanvända dem när de hade torkat.
Men visst var hon glad för att hon hade fått det så bra, med sitt mått mätt. Och hon tackade med att rösta på socialdemokraterna, för inte skulle väl en sån som hon ha fått det så om inte de varit?
Nej, det skulle hon nog inte. Vi var många som kände på liknande sätt i slutet av 60-talet. Den
socialdemokratiska regeringen ägde en stor fond av gedigen, spontan solidaritet.
Men de trodde inte på den. Det Var deras fundamentala misstag. När det för varje vettig människa stod klart att välståndskurvan inte kunde fortsätta att stiga rakt upp i himlen trodde de inte att solidariteten skulle hålla för förnuftiga uppoffringar.
1 stället började de ljuga för sig själva och oss. Alla kurvor skulle fortsätta att peka uppåt, allt skulle bli ännu bättre och rikligare, datorerna skulle tämjas och stå i människans tjänst och alls inte ta bort några arbetstillfällen, industriproduktionen skulle stiga så otroligt snabbt att 24 kärnreaktorer inte skulle förslå för att förse den med energi. Allt skulle gå så bra, bara vi inte sparade för mycket utan i stället konsumerade allting riktigt ordentligt och gärna tog skattetekniskt förmånliga lån om vi inte hade några pengar kvar att köpa för.
– Det är ett misstag att tro att folk vill få det sämre, löd Gunnar Strängs sammanfattning av situationen.

*

Men tänk om de hade rätt när de inte litade på solidaritetens kvalitet? Tänk om den bara var giltig då, på 60-talet, när den var så lättköpt? Kanske var det bara högkonjunkturen som gjorde oss så storsinta att vi skänkte allmosor till blinda tiggare i fjärran land?
Så tror inte jag att det var. Visst blir man storsint av överflöd och snål av knapphet. Men insikten om den välskötta demokratiska blandekonomiska välfärdsstatens enastående företräden i jämförelse med andra statsformer var djupt rotad hos det stora flertalet svenskar. Solidariteten med den svenska modellen skulle ha hållit för de beskaste sanningar.
1 stället fick vi de sötaste lögner. Praktiskt taget alla politiker – inte bara socialdemokrater, utan hela skalan från höger till vänster -stod i talarstolarna och lade ut texten om den ljusblå framtiden. Det enda de var oense om var hur det framtida överflödet skulle fördelas och administreras.
Med detta genomskinliga ljugande begick dessa politikens skådespelare alla artisters dödssynd: att underskatta sin publik.
Hos en politiker är en sådan underskattning långt farligare än hos en scenartist. Den angriper demokratins livsnerv. Man får inte tala om folkstyre om man inte har respekt för folk. Folket kräver solidaritet av sina folkvalda. 1 en representativ demokrati måste representanterna efter bästa förstånd tala sanning till de representerade och respektera sina väljares egen förmåga att bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd. Ansvaret är visserligen delegerat till den folkvalde, men dock fortfarande gemensamt. Folket och den folkvalde måste uppträda solidariskt mot varandra. Annars uppstår ömsesidigt förakt.
Det är en populär föreställning bland politiker att det politiska föraktet föds i folkdjupen där man inte förstår politikernas ädla motiv till all sin handel och vandel.
1 själva verket frodas föraktet först och främst i maktens boningar. Eftersom folkets enda konkreta solidariska handling visavi den folkvalde är att välja honom, medan han i sin tur har möjlighet att dagligen visa sig solidarisk under hela mandattiden, så ligger så att säga solidaritetsbollen hos den folkvalde.
Han låter den gärna ligga i ett hörn.
Hur mycket lättare är det inte for de mäktiga att strunta i de vanmäktiga än tvärtom!

346-347-1.jpg


Är det nu verkligen så illa i den välskötta välfärdsstaten? Vi som säger du till statsministern och allting! Sverige som är så oklanderligt skött att ingen makthavare i ansvarig ställning någonsin avgår från sin post på grund av dåligt fögderi, utan bara någon enstaka gång av partitaktiska hänsyn!
Alla makthavare är så otroligt duktiga, och alla menar så hjärtinnerligen väl med alla löntagare och låntagare och understödstagare och arvtagare och företagare och konferensdeltagare och förmånstagare och alla andra tagare som vimlar omkring och tager tills det tager slut.
Och när det tager slut kommer det som en kalldusch för det var det väl ingen som trodde.
Och vems var felet?
Det vet vi inte. Ansvaret var ju delegerat på flera händer, och det var tydligen ingen som höll i just den biten.
Och när tagarna inte längre har något att taga så upptäcker vi plötsligt bristen på givare, till exempel idégivare.

348-349-1.jpg

Då kan vi börja hoppas igen, kanske rentav att någon kan uppfinna något människovänligt att producera och exportera, i stället för kärnreaktorer och vapen. Förr fann man upp kylskåp och agafyrar och gjorde världen bättre. Uppfinn något uppmuntrande!

Men problemet med den välskötta välfärdsstaten är att vi allvarligt har börjat tvivla på att den är så särskilt välskött. Och ett sådant utbrett tvivel är fatalt i ett samhälle som står och faller med sina medborgares solidaritet.
Varur växer detta tvivel?
Här är några förslag till svar.
Tvivlet växer därför att vi alla vet att vi länge har levt över våra tillgångar. Att tagarna inte kan taga mer än givarna kan giva begriper var och en. Men det blåögda önsketänkandet florerar på högsta beslutsnivå: det går nog ett tag till. Annars får vi låna igen.
Tvivlet växer därför att skattelagstiftningen blivit så barockt komplicerad att ingen längre begriper om den är rättvis eller inte. Tvivlet gnager på skattemoralen.
Tvivlet växer därför att allsköns beslutsfattare för länge sedan slutat förklara sina åtgärder för dem som berörs. Allt bestäms i slutna rum, det enda som läcker ut är en publikfriande lapp från press- och reklamavdelningen där sådant som kan väcka debatt eller anstöt förtigs eller ljugs bort. Och kommer någon påstridig journalist och tar upp obehagliga frågor så är beslutsfattarna på defensiven med sina äh och hum och ursäkta och förlåt, som om de hade dåligt samvete för allt de företar sig. I stället för att göra som de borde: villigt och tydligt förklara sitt beteende och övertyga folk om att de gör rätt.
Tvivlet växer därför att Parkinsons lag alltmer ohämmat gör sig gällande i det jättelika stats- och kommunmaskineriet. Alltfler befattningshavare blir allt snabbare befordrade till sin inkompetensnivå (bl.a. på grund av politisk styrning av utnämningar) och sitter sen i evärdeliga tider som korkar i flaskhalsarna och kostar pengar. Och byter någon jobb blir alla så glada att han genast får full pension från sitt gamla.
Tvivlet växer därför att svenska regeringars grundvärdering att alla till varje pris oupphörligt måste få det allt bättre materiellt sett inte längre framstår som den enda sanna läran. Levnadsstandarden visar sig inte bero enbart på höjd lön och höjd marginalskatt utan även på luftens, vattnets, skogens, konstens, kulturens och den allmänna mänskliga samvarons kvalitet.
Det kan här bli fråga om företeelser som inte är hanterbara inom ramen för partipolitiken.
Får sådana företeelser finnas?
Nu närmar vi oss pudelns kärna.

350-351-1.jpg

Yrkespolitikerna har blivit så många, och lagt under sig så stor del av samhällsverksamheten, att det snart inte finns något Sverige utanför partipolitiken, om de får som de vill. Ämbetsmannakåren, som förr var ett värn mot partitaktiskt godtycke i administrationen, består numera av politruker som tillsätts
och avsätts alltefter partifärgernas växlingar på högre ort. Massmedia styrs alltmer ohöljt av partipolitiker och deras välplacerade vänner. En samling bröder och systrar av alla partifärger, osams om det mesta men rörande eniga om att politiker ska sköta allt som finns att sköta, tillsätter, avsätter, insätter, utsätter och omsätter resten av befolkningen alltefter partisympatier: . .
Ett sådant samhälle blir inte valskött. For det första har de politiska makthavarna ingen chans att hinna med allting. För det andra leder deras prioritering av taktik framför hederlig redovisning till att vettiga åtgärder ersätts av utspel.
Ett utspel är ingen solidarisk handling medborgare emellan utan en taktisk manöver av översåtar 1 avsikt att vilseleda undersåtar med halvsanningar och halvkvädna visor.
De partitaktiska omplaceringarna av allsköns ämbetsmän efter varje val är så mycket mer anmärkningsvärda som de två största partierna, socialdemokraterna och moderaterna, i stort sett är överens om vad för åtgärder som bör vidtagas: målmedveten satsning på storskalig verksamhet på den småskaligas bekostnad, långt driven centralisering
för erhållande av maximal byråkratisk effektivitet i såväl samhälls- som företagsadministrationen, och som följd härav ett beslutsamt avskaffande av samhällets infrastruktur. Detta socialdemokratiskt-moderata komplex backas upp av SAF och LO i skön förening i en utsträckning som får en att alltmera förvånat undra varför de skäller så förskräckligt på varann.
Den svenska modellen har i kraft av detta brödraskap blivit en utpräglad stordriftsmodell. Allt, produktion, arbetsliv, Åmanlagar, utgår från storindustrins behov och värderingar. Det är till exempel därför som Dramaten och stadsteatrarna anställer skådespelare enligt villkor som är avpassade för Volvo och Asea.
Skulle det då vara något fel på samförstånd, kan man undra. Nejdå, vi svenskar har tvärtom alltid varit funtade så att vi längtar efter och ropar efter samförstånd om hur slipstenarna ska dras. Men då ska det vara ett öppet och ärligt samförstånd och inte denna hemliga tysta överenskommelse som gömmer sig djupt inne i blandekonomins höger- och vänstersjälar. Den säger att eftersom socialdemokratin uppenbarligen administrerar kapitalismen bättre än den s.k. borgerligheten så låter den s.k. borgerligheten socialdemokraterna sköta ruljangsen mot löfte att kapitalismens maktkoncentration och storskalighet och monopol- och kartellverksamhet fritt får utbreda sig, mera okontrollerat än i andra kapitalistiska länder.
Denna oheliga allians har vi att tacka för att enorma kapitaltillgångar inte kommer produktionen till godo utan skyfflas omkring av kapitalismens snyltgäster, spekulationsakrobaterna som inte prioriterar något annat än snabba klipp.
Och beundras för detta inte minst av socialdemokratin tycker att vi har allt bra duktiga kapitalister i alla fall som kan bli så rika över en natt.

352-353-1.jpg 

Och när televerket, ett statligt serviceföretag som ska bära ut telegram och se till att vi kan ringa i
telefon så billigt som möjligt, uppvisar miljardvinster anses verket utomordentligt välskött, uppbyggt som det är med en hel flora av vinstgivande bulvanföretag som smiter från moms genom att kalla sin telefonförsäljning för utlåning och därför anses särskilt smarta och begåvade.
Denna förvända beundran för kapitalistiska avarter även mitt i statliga verk har gjort Sverige mer sårbart för kapitalistisk rovdrift än till exempel kapitalismens förlovade land USA.
Vad gör det om postverket inte bär ut brev bara
bokslutet blir hyfsat?
Vad gör det om SJ lägger ner kommunikationsverksamheten så länge man kan visa ett “gott resultat”?
Vad gör det om Pripps köper upp alla andra ölfabriker? Alla vet ju att Pripps gör så bra öl på ‘ billigaste vis!
Vad gör det om alla storindustrier köper varandra när man ändå vet hur ytterst välskötta de är? Då måste ju en enda jättekoncentration av makt och pengar bli ännu mera välskött, fullständigt oslagbar!
Så spelar kapitalismen och planekonomin varandra i händerna genom att överta varandras honnörsord och gemensamt glömma de korrektiv som både kapitalismen och planekonomin kräver får att fungera på ett rimligt sätt.
Och maktens boningar kringgärdas med allt högre skyddsmurar, på ömse håll. Vilket var meningen.

 

*

För att det grundläggande samförståndet inte ska bli alltför iögonfallande uppmuntras en del fluktuationer i åsiktsbildningen, snabba trender åt höger eller vänster som avlöser varandra i de femminuterspauser som ibland uppstår mellan underhållningsinslagen i TV:s magasinsprogram.
Just i skrivande stund är det den offentliga sektorn som plötsligt ska bli privat och vinstgivande, eftersom den är så vanskött och slösaktig. Den kan säkert tas i kragen och bli bättre och mera sparsam, men vad är det som säger att den svenska kapitalismen är så särskilt välskött? Socialdemokraternas smygbeundran för kapitalismen gör att den tycks stå över all kritik.
1 själva verket sköts ju också den privata företagsamheten ofta på ett slött och slentrianmässigt sätt, Den står och stampar på samma fläck och hittar sällan eller aldrig på något nytt, och stordriftsnsr rict har den gemensamt med stat och kommun. De bakar limpor i Skåne och fraktar dem till Haparanda där de säljs dyrt, på grund av fraktkostnaderna, i halvmögligt skick.
Om nu socialdemokraterna har missgynnat småföretagare i många år så borde väl kapitalismen försöka återinföra den infrastruktur som har gått förlorad, den som förr gjorde det självklart att det fanns nybakat bröd att köpa överallt? Ar det inte en sund kapitalistisk princip att en bagare i Kisa ska kunna sälja lagom många limpor för att livnära sig och sin familj? Måste han uppköpas av ett multinationellt limpkonsortium med säte i Schweiz för att bli ansedd som en god kapitalist?

354-355-1.jpg

Utomlands anses det, påstår man, att Sverige har en absurd och osund statlig maktkoncentration. Anses det aldrig utomlands att den exempellösa maktkoncentrationen i det privata näringslivet också kan tänkas vara lite grann absurd och osund?
1 det spel för gallerierna som den partipolitiska åsiktsbildningen i landet alltmera utgör pågår en hänsynslös huggsexa på honnörsord. Varje parti är i färd med att skaffa sig monopol på frihet, trygghet, jämlikhet, rättvisa, omsorg om barn, miljö, fred och pensionärer. Trots att alla partier har samma honnörsord är varje parti ensamt om sina, eftersom honnörsorden får olika definitioner genom beslut i partistyrelsen.
Men ibland slarvar man. Begrepp som “individualism” och “individens frihet” har vänsterpartierna låtit högern ta hand om — först på senare tid har man upptäckt att individens frihet är själva förutsättningen för hans kollektiva solidaritet, vilket jag trodde var självklart. Ett kollektiv är ju ingenting annat än summan av sina individer. Värnar man inte om individens frihet kan man ännu mindre värna om kollektivets.
Men sådant får betraktas som olycksfall i arbetet. En definition av individens frihet är säkert på gång i samtliga partikanslier, liksom av vårt särskilda honnörsord, solidaritet. Som då förslagsvis kommer att definieras som folkets respekt för sina styresmän.

*

Ett rent komiskt exempel på socialdemokraternas och moderaternas schizofrena samförstånd i stort var när vi skulle ta ställning till vår allra storskaligaste energiindustri. Inför folkomröstningen om kärnkraft anslötsig moderaterna ivrigt till socialdemokraternas ja-linje. Socialdemokraterna ansåg sig då nödsakade att undanbe sig det partitaktiskt ovälkomna sällskapet genom att inrätta en ja-linje till, likadan som den tidigare, enbart för att visa att de inte hade samma åsikt som moderaterna fastän de hade det.
En mera cynisk uppvisning i väljarförakt har vi aldrig sett maken till. Men radio, TV och tidnings- press tyckte inte det var något konstigt med det. Spelet hade tydligen sådana regler.
Det var då jag slutgiltigt förstod att jag inte längre levde i ett solidariskt samhälle. Partidisciplinen krävde inte solidaritet med en övertygelse, utan lojalitet mot ett diktat.
Men man gör inte så ostraffat. Om den socialdemokratiska partiledningen hade klart får sig vilka oceaner av solidarisk goodwill som torkade ut under den uppvisningen i folkförakt så skulle de vända sig i sin taburett.
Fast egentligen borde det inte ha blivit en sådan chock, för alla visste ju sedan länge vilken snorkfrökenattityd politiska partier i allmänhet, och socialdemokraterna i synnerhet, intar mot s.k. utomparlamentariska opinioner. De är alltid “högljudda” och “tillfälliga”. Innan man har fått in de vilsegångna fåren i en lämplig partifålla vill man inte låtsas om att de finns.

-Du vet väl vad du är i for sällskap i nej-linjen, sa Olof Palme till mig efter ett meningsutbyte i TV. Det är några trotskister och såna.
Jag tror inte han skämtade, det lät inte så. Plötsligt fick jag för mig att han verkligen trodde att opinionen mot kärnkraft var en taktisk manöver av galningar som ville omstörta samhället. Men så kan det förstås inte ha varit.
Fast han bör ha blivit bra förvånad vid omröstningen när det visade sig att några trotskister och såna utgjorde 39 procent av befolkningen.
Olof Palmes beteende från olyckan i Harrisburg och fram till omröstningen om kärnkraft är fortfarande en nationell gåta. Vi vet att han blev rädd ett tag, vi vet att han plötsligt, ville ha folkomröstning, vi vet att han manipulerade denna folkomröstning på ett partitaktiskt lysande (och moraliskt motbjudande) sätt, men vi vet fortfarande inte vad han anser i själva sakfrågan. Var det inte så farligt med Harrisburg när allt kom omkring? Ar han inte ett dugg rädd längre? Ångrade han sig att han hade föreslagit folkomröstning? Eller har han egentligen hela tiden varit ointresserad av hela frågeställningen?
Och, om han nu är så angelägen om att partiet till varje pris inte får tappa ansiktet, kan han då säga ja till en energiproduktion där en enda olycka kan få sådana konsekvenser att det politiska etablissemang som gått i bräschen för en sådan produktion kan falla över en natt och allt framgent betraktas som utomordentligt samvetslöst? Ar man då mindre samvetslös före än efter?
Och är kärnkraftens problem ur världen efter folkomröstningen och partistyrelsernas beslut i frågan? Våra existentiella villkor rättar sig väl numera lojalt efter beslut i respektive partistyrelser?

Om detta talar man inte efter den 23 mars 1980. Mest det är inte hälsan som tiger still. Det är den ISI lq.nåi tyNtnsd som utbreder sig när något skamligt har förevarit. 1
Och som ett monument över den helgjutna socialdemokratisk-moderata solidariteten inför trotskisternas ränksmiderier står tolv kärnreaktorer och producerar mer elektricitet än vi någonsin kommer att kunna göra av med hur vi än försöker.

 

*

 

Nu när jag har givit luft åt en del av de känslor som får mig att känna mig alltmer osolidarisk mot gängse svensk överhet vill jag återknyta till min ursprungliga tes: solidariteten håller på att utrotas i avsikt att ersättas av lojalitet mot högre makt.
Hur sker det? Den ovärderliga, ömtåliga, subtila känslan att vara solidarisk med det samhälle man lever i, hur elimineras den av översåten?
Så här.
Tag en vanlig hederlig medborgare som är djupt solidarisk med den svenska demokratin.
Lova honom lagom mycket för att han ska rösta på dig.
Håll inte löftena när han röstat på dig.
Svara honom när han protesterar: Tja, vad trodde du? Hehe!
Nu har du visat honom vem som bestämmer.
Då går han och röstar på din politiske motståndare.
Då gör din politiske motståndare som du.
Nu har ni gemensamt visat honom vem som bestämmer.
Snäs av honom om han kommer och är uppkäftig.
Fråga om han tror han är expert, kanske?

Se honom aldrig i ögonen, utan ta del av hans åsikter enbart i form av procenttal i opinionsundersökningar.
Tillhör han någon sorts minoritet, klargör ohövligt att i en demokrati är det majoriteten som bestämmer. Vad har vi annars fria val för?
Påpeka ständigt att det är strängt straff på det mesta.
Erkänn aldrig att han är duktig, utan låt honom i nedlåtande ton förstå att det är normalt att vara extra duktig.
Mumla då och då något om brott mot staten.
Undrar han vad det är, muttra något om osamhälleligt beteende.
Frågar han hur det kan gälla honom, svara att det var bara muttrat rent principiellt, men man vet ju aldrig.
Tjänar han mycket pengar, låt honom förstå att han har det för bra.
Tjänar han lite pengar, låt honom förstå att han inte duger mycket till.
Tjänar han normalt med pengar, påpeka att han inte höjer sig över genomsnittet.
Känner han ansvar för något, meddela honom att det finns myndigheter som känner sådant bättre.
Hör aldrig på när han pratar. Rynka samtidigt näsan.
Infordra alla hans räkenskapsböcker.
Granska dem. Ta god tid på dig.
När han påpekar att han behöver ha tillbaka hikrrna svarar du att det är inte färdigt än. Har ni hlU.I to oegentligt, undrar han då oroligt. Nej, vn ii du, ‘iiir in! Hehc.
Nu har du visat att han inte har ditt förtroende utan din misstro.
Samkör dataregister och samla alla uppgifter om honom som står att få. När han undrar vad du ska ha dem till, svara: Tja, man vet aldrig!

 
Nu känner sig medborgaren direkt misstänkt, han vet inte för vad. Han har slutgiltigt insett att han inte betraktas som solidarisk av översåtarna.
Då upphör även hans egen solidaritet med dem, ty solidaritet är enligt sin definition alltid ömsesidig.
Översåtarna räknar nu med att han under psykningsprocessen ska ha blivit så pass rädd, eller i varje fall fått sin självkänsla så nertryckt, att han blir lojal.
Då blir översåtarna glada, för en lojal medborgare är ojämförligt mindre besvärlig och stökig än en solidarisk.

360-361-1.jpg

Låt oss dra några slutsatser.
För de stora omvälvande beslut som måste fattas om vår framtid duger inte den partipolitiska höger-vänster-skalan som någon giltig värderingsnorm.
Ser vi på världen i stort är orden vänster och socialism för alltid komprometterade av de horribla statsbildningar som påstår sig vara socialistiska, medan orden höger och kapitalism nedsvärtas av sin uppenbara sociala hänsynslöshet och sin benägenhet for totalitära fascistiska “lösningar” vid behov.
Ser vi på det lilla Sverige har höger och vänster blivit praktiskt taget meningslösa honnörs- och skällsord avsedda att lägga dimridåer över det faktum att inget politiskt parti har något förslag om hur vi ska klara den enorma omställning i levnadsvanor och värderingar som den omedelbara framtiden kräver av oss. Ska vi arbeta eller inte? Ska vi spara eller inte? Ska vi låta “tillväxten” gå ut över miljön eller inte? Ska vi lämpa över vår generations enorma avfall som arv till våra barn och barnbarn eller inte? Och, i denna beredskapstid i skuggan av rustningsraseriet, ska vi målmedvetet sträva efter att göra oss självförsörjande så att vi har en chans att bevara neutraliteten, eller inte?
Inget av våra politiska partier har någon handlingslinje i sådana frågor. 1 stället gäller debatten om vi ska ha reklam i TV för att vi ska luras att konsumera så många onödiga multinationella produkter som möjligt för att hålla den svenska industrin vid liv så den blir tillräckligt attraktiv för att uppköpas av utländska storföretag.

362-363-1.jpg

Svenska Dagbladet hade sommaren 84 en debatt där ett stort antal s.k. vänstermänniskor bad om ursäkt för allt de ansåg, under rubriken “Farväl till vänstern?”.
En motsvarande debatt mellan s.k. högermänniskor (om sådana finns, i varje fall kallas de inte något så nedsättande) skulle antagligen i dagens konjunkturläge få rubriken “Goddag till högern!”.
Vår egen slutsats av ovanstående resonemang kan bara bli en: farväl till höger och vänster!
Vi måste tänka från nya utgångspunkter. Tekniken får inte springa ifrån etiken. De politiska ideologierna har kört fast i sina medel på vägen mot sina mål. Inga mänskliga mål helgar någonsin några omänskliga medel. Medlen är målet. Vettiga samlevnadsformer är idealet. Vägen är slutstationen.
Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist.
Humanismen betraktas som onödig i vår tid, som tänker i andra banor än de humana och humanistiska. I verkligheten är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet — den fria aktiva humanismen som inte är kopplad till någon politisk ideologi utan förfäktar allmän minskliga livsvärden och försvarar varje enskild människa mot fysiskt och andligt övervåld och översitteri.

*

Sammanfattningsvis:
Vi lever i ett av världens bästa länder. Landet håller emellertid på att försämras.
Ser vi på världen omkring oss finner vi ett otal statsbildningar som kräver sina medborgares lojalitet och kväver deras solidaritet.
Där råder olika grader av förtryck.
I Sverige fanns – och finns förhoppningsvis – en samfälld stark vilja till solidaritet med en vettig statsledning. I de flesta länder upplevs staten som en fiende som medborgarna sätter en ära i att försöka lura så gott de kan. De känner sig inte solidariska, och inte heller är de lojala, för lojal är man naturligtvis bara när man löper risk att bli ertappad med att vara illojal.
Ett sådant osolidariskt samhälle vill vi väl inte ha?

Då måste vi låta våra valda ombud av alla sorter begripa att de inte styr oss utan att de representerar oss. Vi har uppdragit åt dem att utsätta oss för ett minimum av nödvändig samhällsadministration. Deras arbetsfält ska vara det minsta möjliga. Vi har inte bett dem att sköta våra människoliv åt oss. De ska i görligaste mån lämna oss i fred. Det politiska etablissemanget ska inte fatta beslut om vårt levnadssätt, som det har för sig, utan ska tvärtom respektera varje medborgares etiska och moraliska värderingar. Och, i eventuell avsaknad av egen moral, överta de goda moraliska normerna från sina uppdragsgivare, väljarna.
Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna, och gör den inte det beror det på att de har gödslats med för mycket skit från ovan.


*


För undvikande av missförstånd vill jag slutligen meddela att jag vid behov kommer att rösta i fortsättningen också, eftersom jag inte tycker att alla politiker har lika fel i sådana löpande ärenden som de är satta att administrera. Löpande ärenden är uppenbarligen det enda de hinner med, om ens det, vilket man lätt kan f6rstå om man betänker att deras mesta tid går åt till att komma löpande med sina ärenden till TV-studion.

364-365-1.jpg