Posts Tagged ‘Palme’

Bilen på Luntmakargatan: Diskrepanser i Palmeutredningen

2013/09/30

Strax innan och när Palme skjuts står Sigge Cedergrens bil blockerad vid slutet av Luntmakargatan. Cedergren påtalar i förhör det irriterande i att så fort hans chaufför försöker köra ner på gatan mot hans hem längre norrut, så svänger en Volvo ut och blockerar vägen.

När man efteråt frågar polisen om denna bil så påstås det att bilen är identifierad och att detta hände långt efteråt. Kanske upp till en halvtimme efter skotten.

Ingen har ifrågasatt Cedergrens tidsangivelser för händelsen. Cedergren själv säjer också i förhören att han hörde skotten på Sveavägen. Att han kan ha hört skotten är rätt sannolikt. Och heller inte testat och motbevisat av polisen.

Alltså kan man tills vidare placera Cedergren vid denna korsning mellan 23.15 och 23.22. Från detta kan man fastslå att polisen endera ljuger/falsifierar bevis eller att det fanns två förare av två bilar vid denna vägsnutt, som uppfört sig exakt likadant under en tidsrymd av mindre än 30 minuter och att polisen nöjt sig med att identifiera den senare och skitit i den första p g a ren inkompetens. Troligt? Nääää.

Annonser

Lisbet Palme och Paraplymannen

2013/04/09

De av er som har satt er in lite i mordet på President John F Kennedy 22/11-1963 (själv var jag 6 månader gammal då och lyckligt ovetande) känner förmodligen till ”The Umbrella Man”. En man som står med uppfällt paraply vid trottoarkanten precis där skotten mot President Kennedy kommer. Paraplymannen finns snart med i alla upptänkliga konspirationsteorier. De mest vrickade menar att det fanns ett dolt vapen i paraplyet och att det var Paraplymannen som avlossade de dödande skotten mot Presidenten. Historierna om Paraplymannen fick ett eget liv. Oliver Stone har honom också med i sin film JFK som något märkligt och misstänkt. Problemet med alla historier om denne man var att de saknade faktaförankring. Det enda man visste var att det stått en man och fällt upp ett paraply exakt där President Kennedy sköts.

Efter mordet på Olof Palme har vi fotot av och redogörelsen från pressfotografen Ulf Karlsson till Sven Anér: Lisbet Palme kliver ur en polisbil och springer in på Akuten vid Sabbatsbergs sjukhus 20 minuter efter mordet.Där samstämmiga vittnen säger att hon klev in i en ambulans vid mordplatsen iklädd en annan kappa. Runt detta har det uppstått frågetecken och teorier som är snarlika de som inträffade med Paraplymannen, med en viktig skillnad. I USA var det faktiskt någon som tog reda på vem Paraplymannen var och fick en något märklig, men sammanhängande och trovärdig, historia som förklarade varför en man dristade sig till att fälla upp ett paraply en solig dag i Dallas precis när presidentkortegen passerade.

Finns det en journalist i Sverige som törs göra detsamma ifråga om Lisbet Palme?

 

 

 

Första eller andra skottet, det är frågan

2013/02/20

Flera och samstämmiga vittnesmål vid Sveavägen 1986-02-28 berättar samma sak: De hör ett skott, vänder på huvudet och ser en mynningsflamma samt en person som faller framlänges.

Om skottet som sköts mot Palme kan man, som i obduktionsprotokollet, sammanfatta på följande vis: Kulan penetrerade ryggraden, slet av alla nervförbindelser nedåt och rev sönder alla större blodkärl i bröstkorgen.

I samma millisekund som kulan klipper nervkontakten till benen slutar alltså dessa att fungera. Det tar alltså inte 2-3 sekunder. Detta sker omedelbart.

Om det första skottet skjutits mot Olof Palme skulle alltså vittnena sett en kropp på marken när den andra mynningsflamman iakttogs. Den här kronologin får viktiga konsekvenser för uppkomsten av skadan på Lisbet Palmes rygg eftersom skottvinkeln som krävs för att åstadkomma en linje på hennes rygg är nästan exakt 90 grader. Skytten skulle i så fall först ha kutat upp jämsides på paret Palmes vänstra sida, skjutit ett skott som passerade Olof Palme och sedan i princip påliggande passerat genom Lisbet Palmes kläder längs med ryggen. Därefter skulle han tagit ett steg snett bakåt för att skjuta det andra skottet i ryggen på Palme.

Vittnesmålen avvisar helt detta scenario och fastslår alltså med stor säkerhet att Olof Palme sköts med det andra skottet och att Lisbet Palmes skottskada därmed är påhittad.

Det ser alltså ut som om skytten avlossade det första skottet enbart för att skapa uppmärksamhet och det är ju ett rätt lustigt och bakvänt sätt att inleda nedskjutningen av statsministern.

Varför gjorde han så?

That, my friends, is the right question. 🙂

Länkar till mina inlägg om mordet på Palme och Hammarskjöld

2013/01/16

Jag har märkt en liten ökning av besökarantalet på sistone. De flesta genom sökningar på Palmemordet, som jag skrivit en del om.

För att förenkla för den intresserade har jag därför samlat ihop en del relevanta inlägg om Palme och Hammarskjöld jag skrivit de senaste åren:

Palme som horkund

Informationstrolleri

Pyramidbyggare, Palme och Paradigmer

Upprinnelsen till och genomförandet av mordet på Olof Palme del 2

Dag Hammarskjölds död, en ny vinkel

Hypotesen om Operation Mousetrap

Kopplingen mellan mordet på Catrine da Costa och mordet på Olof Palme

Palmemordet signalement

Upprinnelsen till och genomförandet av mordet på Olof Palme

Lösningen på mordet på Olof Palme

Teknisk bevisning som berättar att Pettersson inte är Palmes mördare

Palme som horkund

2012/11/22

När proppen går ur så gör den det med besked. Efter snart två decennier där, i princip, ingen skrivit någonting om Olof Palme utöver mordet på honom så börjar helt plötsligt en diskussion om huruvida den mördade före detta statsministern varit horkund eller inte.

Denna historia har sin grund i utsagor från en då tonårig flicka som bordellmamman Doris Hopp hade i sitt ”stall”.

Det har skrivits några böcker om Palme sista åren som mest behandlar Palmes politiska liv. Vem privatpersonen Olof Palme var har aldrig varit ett ämne på tapeten. Innan filmen Call Girl hade premiär.

När jag analyserade mordet på Palme ingick naturligtvis frågan om Palme som person och hans privata förhållanden. Svaret på den frågan var att Olof Palme var en mycket intelligent person med extremt hög integritet, närmast fanatisk i att nå de mål han satte upp, Han var också mycket duktig på att manipulera sin omgivning och bidrog själv aktivt till att skapa de illasinnade rykten  som florerade under hans livstid.

Palmes högsta mål var att krossa apartheidregimen i Sydafrika. En regim som sannolikt var mycket aktiv i det händelseförlopp som ledde till Dag Hammarskjölds död. Där huvudanledningen till att Sverige allierade sig med PLO under 70-talet var att inhämta information om Israels och Sydafrikas gemensamma kärnvapenplaner. Där man under 70-80-talet lät infiltrera Sydafrikas underrättelsetjänst och högerextremistiska kretsar inom framför allt Stockholmspolisen där huvudsyftet var att dokumentera apartheidregimens ”smutsiga fingrar”. Fingrar som man dessutom den 28/2-1986 lyckades skvätta svenskt statsministerblod på.

Om nu Palme hade som högsta livsmål att välta apartheidregimen, skulle han då riskera hela sin politiska bas genom att betala för sex med minderåriga flickor? Självklart inte.

Tvärtom så tror jag att det kan ha varit Palme själv som såg till att dåvarande rikspolischef Carl Persson ,via den unge kriminologen Leif GW Persson, läckte historien om Doris Hopps högt uppsatta horkunder till pressen. Ett dubbelspel som både räddade det socialdemokratiska partiet och minskade risken för utpressning/läckor i regeringens innersta kärna. Och fick Palme själv att framstå i en dager av skrupelfrihet. Tvärtemot sanningen. Vilket måste ha triggat de kretsar man ville infiltrera.

Upprinnelsen till, och genomförandet av, mordet på Olof Palme del 2

2012/04/21

”Mordkulorna: Den gula hinnan som avslöjar bedrägeriet”

De som har någotsånär koll på Palme-utredningen vet att de sk Mordkulorna är starkt ifrågasatta. Det handlar om hur den tekniska personalen på brottsplatsen  lyckades missa de kulor som dök upp efter mordet. Och vars plötsliga uppdykande  föranledde Hans Holmér att börja jaga Magnum-revolvrar.

Båda kulorna hittades av privatpersoner. Den kula som påstods skjutits mot Lisbet Palme hittades dagen efter på andra sidan gatan. Och den kula som påstods dödat Palme hittades ännu senare inom det  tidigare snålt avspärrade område, strax intill mordplatsen, som genomsökts intill minsta kvadratcentimeter.

Kulorna  uppvisar inte några större skador, trots att de måste ha studsat runt rätt ordentligt för att hamna där de hamnade. Det har inte heller hittats några skador efter kulorna i omgivande bebyggelse. Redan detta gör att kulornas äkthet kan ifrågasättas starkt. Men det som är avgörande, och som definitivt avfärdar eventuella funderingar om äktheten, är uppgiften som kriminaltekniker Vincent Lange själv redogjorde för i sin tekniska rapport.

Lange och en tjänsteman från FMV var de första som undersökte kulorna innan kulorna vidarebefordrades. Observationen gäller den kula somhittades några meter från mordplatsen och som ansetts vara den kula som dödade statsministern.

I den tekniska rapporten beskriver Lange kulan och att det fanns en ”geléliknande gulaktig hinna” på den.(Anders Jallai har läst eller fått rapporten refererad och kan vidimera detta). Denna observation är det som definitivt avgör att den sk  mordkulan inte kan ha avlossats på Sveavägen 861228. Att denna hinna skulle bestå av kroppsvätskor från Olof Palme är uteslutet. För att läsaren ska förstå detta behöver jag göra en lite tråkig och teknisk redogörelse om hur mantlade magnumkulor beter sig och hur svårt det är att ö h t hitta spår på en sådan.

Piplängd, bommar, kulmaterial och explosionskraft

Dessa fyra variabler reglerar stabilitet och hastighet hos kulan när den lämnar vapnet. Kulan är i allmänhet stöpt av en blylegering som är relativt mjuk. Det gör att bakre delen av kulan ”sväller” av explosionskraften så den antar samma dimension som pipan och kan fånga upp trycket från patronens laddning. Pipans inre är dessutom utförd med ”bommar”. Bommarna är längsgående spår som får kulan att börja snurra runt sin egen axel för att åstadkomma gyroeffekt. Gyroeffekten är det som gör att du t ex kan få ett häftstift att stå på sin spets. Bara du får tillräckligt med snurr på det. På samma sätt får man stabilitet på kulan så den inte börjar tumla, genom att tvinga den till rotation. Piplängden i sin tur avgör hur mycket av explosionskraften man kan tillvarata för att öka hastigheten på kulan.

Den mantlade kulan

Magnumkulorna som hittades vid Sveavägen har speciella egenskaper utöver de ovan nämnda variablerna: Främre delen, ända bak till hylsan, är belagd med en kopparlegering, sk mantel.  Syftet med detta har ingenting att göra med avlossandet av skottet, utan vilken verkan man får när den träffar något. En omantlad kula deformeras när den träffar något. I ett normalt polisvapen är detta att föredra. Man talar där om sk ”stoppverkan”. När kulan träffar något omvandlas  rörelseenergin. Den del av energin som inte deformerar kulan och som inte överförs som stötenergi, avgår som värmeenergi För optimal stoppverkan ska kulan ha ansenlig energi och dessutom omvandla en stor del av energin till att deformera själva kulan. En bra blandning av dessa egenskaper ger en projektil som ger stoppverkan utan att ge djupare penetration och svårare skador då kulan själv så att säja ”snor” en del av energin genom att deformeras. Om den avfyras mot ”rätt” kroppsdel d v s.

Den mantlade kulan däremot har ett annat syfte. Den är konstruerad för att penetrera. Genom att belägga kulan med ett hårt skikt så kommer kulans rörelseenergi överföras till värme och det den träffar istället för att deformeras, sk ”piercing bullet”. Den penetrerande magnumkulan är framtagen för att kunna penetrera metalliska motordelar och skyddsvästar.

Manteln gör dessutom att kulan deformeras mindre innan den lämnar pipan. Krutladdningen är också avsevärt större än i en vanlig 38″ patron. Det betyder ur energiperspektiv att den mantlade kulan har en högre utgångstemperatur och att allt den träffar på sin väg, som inte gör att den deformeras kommer att öka temperaturen i kulan. Utgångstemperaturen  för en Piercingkula är i storleksordningen 150-200 grader Celcius, har en hastighet på ca 400 m/s och rörelseenergi på ca 800 Joule. Kulans temperatur sjunker i flykten så länge den inte träffar något.

Skjuter man en sådan kula genom en ryggrad och  25 cm mjukdelar så minskar rörelseenergin med ca 2-300 Joule medan temperaturen tillfälligt ökar till ca 250 grader Celcius. Flytande kroppsvätskor kan inte stanna på denna kula. Endera friteras de fast eller ”blåser” av, eftersom manteln är helt slät. Kulan har efter penetrationen fortfarande en hastighet strax under ljudhastigheten och kommer efter rickoschett framförallt att vara pudrad med det material som den rikoschetterat mot. De här spåren på kulorna är så svårupptäckta att man måste använda elektronmikroskop och DNA-svabbning för att kunna se och fastställa spår. Att se dessa spår på kulan med blotta ögat är omöjligt. Det som Vincent Lange observerade på kulan kan helt enkelt inte vara varken stelnade kroppsvätskor eller material från rickoschett. Se även Trace evidence on spent bullets .

Förutsättningen för att något klibbigt skulle kunna skapa en synlig hinna på kulan är att kulan efter avlossandet och innan den hunnit svalna, skjutits in i detta medium. Och att kulan sedan fått kallna på samma ställe så att det omgivande mediumet kunnat torka fast. Att skapa ett scenario för ”mordkulan” på Sveavägen för att förklara hur hinnan skulle ha kommit dit på ett naturligt sätt är naturligtvis helt utsiktslöst.

Däremot skapas sådana här kulor varje dag i skjutlaboratorier över hela världen.

Inom vapenforskning och vid provskjutning av vapen används ett medium som vardagligt kallas för Ballistisk Gel. Det är en tvålliknande substans som används för att simulera kroppsvävnad.

På bilderna till vänster kan man se hur kulorna alstrar ”skador” i gelen. En kula som skjuts in i ballistisk gel och får svalna där, kommer att dehydrera omgivande gel som då torkar fast i ett tunt skikt på kulans yta. Det finns ingen bättre och mer logisk förklaring till ”mordkulans” gula klibbiga hinna än att den svalnat i ballistisk gel. Och har således avlossats i skjutlaboratorium för att senare placeras ut intill mordplatsen.

Detta leder till fler slutsatser om bevisläget för kulorna på Sveavägen. Den första är att den s k ”Lisbetkulan” också är utplacerad. Den andra är att de blyspår som återfanns på makarna Palmes kläder, och som överensstämmer med isotopblandningen i de upphittade kulorna, är fabricerade.

Den tredje  slutsatsen är att de som skapade dessa falska spår hade både insyn i och kontroll över mordutredningen.

Den fjärde slutsatsen är att fabriceringen av dessa bevis gjorts på ett så, till synes, amatörmässigt sätt att syftet inte kan ha varit annat än att så tvivel om kulorna från början. (Varför lämna kvar den ballistiska gelen på ”Palmekulan” när man enkelt skulle ha kunnat överföra spår som skulle kunna styrka äktheten? Och varför placera ut dem på platser där sannolikheten var låg att de skulle hamna?)

Läs också: Första eller Andra skottet? Det är frågan.

Dag Hammarskjölds död. En ny vinkel

2011/12/22

Inledning

Det är omöjligt, när man studerar mordet på Olof Palme, att undvika Dag Hammarskjölds död. Det är enligt min mening där, i bushen väster om flygplatsen i Ndola, som resan mot Sveavägen tar sin början. Palme tog Hammarskjölds fackla. Idén om de små staternas oberoende från stormakterna och avspänning genom ”gemensam säkerhet”, var inte Palmes egna idéer. Men han utvecklade dem och försökte i tillämpa dem i praktiskt arbete. Hammarskjöld kallade det ”kollektiv säkerhet”.

Palme fick på grund av det också samma fiender som Hammarskjöld. Som Eisenhower en gång lite grumligt definierade som det ”militärindustriella komplexet”.

Det militärindustriella komplexet lyder under samma mekanismer som skapade kolonialväldena.

Samma mekanismer som skapade Adolf Hitler

Samma mekanismer som skapade apartheid.

Samma mekanismer som ledde till mordet på Kennedy.

Samma mekanismer som definierade Hammarskjöld och Palme som fiende.

Och samma mekanismer som i dag riskerar att göra Mellanöstern och andra områden rika på naturtillgångar till en kokande gryta av våld.

Drivkrafterna finns hos mäktiga bolag och ekonomiska intressen i jordens naturtillgångar. Där mänskliga rättigheter och de demokratiska principerna väger lätt gentemot det militärindustriella komplexets självbevarelsedrift. Och där vapentillverkarna och dess nasare naturligtvis har en central position. Det militärindustriella komplexet är enligt min mening inte ett genomorganiserat system. Lika lite som Cosa Nostra när det uppstod. Det är ett uttryck för ett sociokulturellt fenomen som kan uppstå i olika former överallt. Där grogrunden är bl a minskande av, eller uteblivet, medborgarinflytande, ett svagt rättsväsende och social klassbildning. Som i sin tur öppnar för korrupta nätverk där egennyttan underminerar samhällsnyttan. Och därmed underminerar ”normala” civila samhällsstrukturer. Och till sist kan välta hela stater. Roms fall är ett skolexempel på att det här fenomenet inte är en modern historia, utan en produkt av destruktiva sidor i människans psyke.

I Kongo handlade det bl a om Koppar.

Och i den konflikt som ledde till mordet på Olof Palme och Berndt Carlsson handlade det bl a om Uran och andra naturtillgångar i Namibia.

De senaste 50-60 åren har det genom teknikutvecklingen, globaliseringen och avregleringen av de finansiella strukturerna gradvis skett en förskjutning av maktkampen. Från krig om råvaror till en storskalig korrumpering av de finansiella strukturerna i världen. Och där de goda krafterna, som vill skapa global kontroll med medborgarinflytande och reglering, beskylls för att vilja skapa en ny världsordning. Där FN framställs som den stora boven. Där stora resurser läggs på aktiviteter för att minska människors förtroende för den demokratiska samhällsordningen och förtoendevalda. Men där målet är detsamma som det varit sedan tiderna begynnelse. Att tillskansa sig saker utan att betala fullt pris för dem. Eller tillskansa sig saker som rätteligen tillhör någon annan. Eller utropa äganderätt till resurser som i alla tider ansetts som allmänna. Allt för makten, maktkänslan och de fördelar man kan skaffa sig gentemot sina medmänniskor..

Bakgrunden till Hammarskjölds Afrikaresa

När belgarna lämnade Kongo bröt infrastrukturen ihop. Eftersom hela den statliga administrationen sköttes av kolonialmakten, så kollapsade allt inom en mycket kort tidsrymd. Ingenting fungerade längre. Varken polis, militär, löneutbetalningar eller post.

Den nyvalde presidenten Lumumba som, utan en fungerande administration, inte kunde utöva någon makt, blev utmanad av Moïse Tshombe. Tshombe hade med hjälp av gruvindustrin och riggade val, tagit makten i Kongo-provinsen Katanga och utropade sig nu till Kongos legitima president.

Rykten spreds också att Lumumba var kommunist och styrd av Moskva.

Mordet på Lumumba och en misslyckad FN-räd mot Tshombe, ”Operation Morthor”, som avsåg att försvaga Tshombe, fick Hammarskjöld att ge sig till Kongo personligen. ”Morthor” var hans personliga misslyckande och det mandat han hade från FN gav honom inget val. Han var tvungen att träffa Tshombe för att försöka rädda FN-insatsen och Kongos demokratisering  .

Resan

Från Leopoldville lyfte Hammarskjöld med sällskap den kl 17.00 den 17e september 1961 i den nyinköpta DC-6an ”Albertina”. Officiellt var destinationen Luluaburg. I själva verket tog planet en lång omväg mot Ndola.(Röd linje i nedanstående bild). Radiotystnad rådde på de vanliga frekvenserna. Däremot fanns en telegrafist ombord som hade ställt om telegrafiutrustningen till någon de frekvenser som i första hand användes på arabiska halvön. Vilket betyder att svenska underrättelsekällor sannolikt fick direktrapporter om Albertinas färd ända fram till kraschen.

Ett annat trafikflygplan, en sk ”Decoy” lyfte samtidigt med en kurs som gick mot Ndola, rakt över Katanga.(svart linje på bilden)

Anledningen till detta var en incident med Albertina dygnen innan denna resa. Albertina hade råkat ut för beskjutning från ett ensamt jaktplan över Katanga. Samma plan hade även ställt till med problem för FN-styrkorna. Inom FN-styrkorna gick denna pilot under smeknamnet Lone Ranger och flög troligen ett franskt flygplan, en Fouga Magister som varken var utrustad med radar eller instrumentering för nattflygning.

Hammarskjölds erfarna besättning har av allt att döma lagt upp rutten efter detta hot. Dels genom att dagtid hålla sig långt utanför Katanga. Och inte närma sig Ndola förrän långt efter mörkrets inbrott. Sannolikt har man cirklat över Tangyanikasjön i ett par timmar för att vänta på solnedgången. Logiken säjer också att där fanns strategier och planer för alla eventualiteter som rörde själva inflygningen och landningen vid Ndola.

Flygrutt Leopoldville-Ndola

Runt 22 på kvällen(23 lokal tid Ndola) anropar Albertina Salisbury (New Sarum Airforce Base) och meddelar att man kommer att anlända till Ndola inom ett par timmar. Och vid midnatt flyger Albertina över Ndolas flygplats på västlig rutt,anropar flyplatsen och meddelar att man går ner i höjd och snart ska landa.. Vinden ligger denna kväll på från öst och Albertina avser alltså, enligt normal landningsprocedur att göra inflygningen västerifrån. Mot Vinden.

Senare anropar Albertina ånyo Ndola och meddelar att man gått in för landning. Sedan blir det tyst. Vraket påträffas officiellt inte förrän över 15 timmar senare. Vilket beror på att flyplatsledningen lagt alla sökresurser öster om landningsbanan. Trots att det var helt uppenbart att inflygningen skedde från väster.

Och det är inte förrän det samlats in vittnesmål från lokalbefolkningen de sista 10-20 åren, som man kan börja pussla ihop vad som egentligen hände:

Att Albertina blev nedskjutet.

Med utgångspunkt från kända omständigheter och de nya vittnesmålen vill jag ge en delvis ny bild av vad som kan ha hänt. Och hur det gick till. Som framanar bilder av ett brott som är mer vedervärdigt än vad man kunde föreställa sig.

Det handlar bl a om tekniska förutsättningar.

För det första kan det inte varit Lone Ranger i en Fouga Magister som sköt ner Albertina. Lone Ranger hade inte instrument för nattflygning, radar eller ens en nattupplyst landningsbana i Katangaprovinsen. De närmaste attackplanen med kapacitet för nattflygning var stationerade vid New Sarum Airforce Base 80 mil söder om Ndola och tillhörde Rhodesias flygvapen. Ironiskt nog den flygbas som Albertinas besättning kontaktade 2 timmar innan ankomsten till Ndola. Och en timmes flygtid för ett Vampire-plan.

Argumentet för att dessa plan inte kunde ha fullgjort uppdraget är att de inte var utrustade med radar. Ett rätt ihåligt argument. Stridsledningen kan ha funnits i ett annat plan, utrustad med radar. Som lett Vampire-planen mot målet. T ex en Canberra-bombare. Och det fanns faktiskt en Canberra-bombare i luften över Ndola denna kväll. På ”rutinuppdrag”. Detta plan hjälpte bl a till med avsök öster om flygplatsen innan det som ett av de sista planen den natten, landade på Ndola.

Om man nu bestämt sig för att eliminera Hammarskjöld, så är det osannolikt att man på vinst och förlust och på ren improvisation skickade iväg några Vampireplan från Sarum, för att försöka hitta ett flyplan 80 mil därifrån, utan att ha tillgång till radar och stridsledning. Därför kan man på goda grunder anta att Canberran var inblandad. Det fanns officiellt bara detta plan och ett trafikflygplan i luften ovanför Ndola vid tidpunkten för Albertinas ankomst.

Nu till Albertina och besättningens strategi. Nya vittnesmål berättar att man sett Albertina cirkla flera varv (2-3) runt Chifubu, norr om den senare nedslagsplatsen, på relativt låg höjd. Att planet därefter attackerades av ett mindre plan och störtade brinnande.

Vad pysslade Kapten Hallonqvist och hans besättning med?

Jo, man hade fått radarkontakt med ett flyplan som tycktes förfölja Albertina. För att säkerställa att planet förföljde dem och få tid att arrangera en nödplan lägger man sig i en cirkel över Chifubu. Man cirklar alltså över mer bebyggda områden eftersom man bedömer att ett eventuellt angrepp inte kommer att ske där det finns många presumtiva vittnen. Hammarskjöld och hans livvakter utrustar sig med fallskärmar och gör sig beredda att hoppa om planet attackeras.En nödplan som i ett kritiskt läge inte inbegrep att man fick bort Hammarskjöld från planet ser jag som helt uteslutet.

När allt detta är klart mörklägger man planet, går ur cirkeln och dyker snabbt från flera km höjd till lägsta höjd som uthopp kan ske och tar en snäv sväng österut, innanför den normala inflygningskursen och nedanför normal inflygningshöjd för att komma in rätt mot flygplatsen.

En kort stund kan man ha trott att denna manöver lyckats. Men snart dyker radarekot upp igen.

När ekot närmar sig i hög hastighet på radarskärmen hjälper livvakterna Hammarskjöld att hoppa. Därefter hoppar livvakterna tillsammans med Hammarskjölds portfölj. (Hammarskjöld kan ha hoppat som tvåa, men definitivt inte som sista man)

Albertina går sedan i störtdykning och planar ut några hundra meter ovanför marken för att förbereda sig på nödlandning efter beskjutning. Landningsstället är redan ute sedan en kort stund. Precis i utplaningen attackeras Albertina av en raket eller intensiv kulspruteeld som träffar vänstra vingen.

Att det fanns en överlevande talar för 2 saker. Dels att det troligen var kulspruteeld. En raket hade skjutit av vingen och fått Albertina att störta handlöst. Kulspruteelden skadade antagligen bränsleledningar som fick en av babords motorer att explodera. Hallonqvist har därefter lyckats styra planet ner mot marken i en halvt kontrollerad nödlandning där träd och bushvegetation slagit av vingarna, vridit planet och där flygplanskroppen landat ”på sniskan” och börjat rulla, vilket i sin tur brutit sönder flygplanet i flera delar.

 

 H=Område där Hammarskjöld och hans livvakter kan ha hoppat

L=Beräknat landningsområde vid fallskärmshoppen, lite osäker eftersom uppgifter om vindstyrkor saknas.

Röd linje= Albertinas ungefärliga rutt. ”Tratten” öster om flyplatsen markerar från vilket område Albertina kom

Blå linje= Normal inflygningskurs till Ndolas flygplats.

På marken i närheten av den förmodade nedslagsplatsen finns redan rhodesiska specialtrupper med uppgift att ”ta hand om” eventuella överlevande och städa undan bevis. Det är därför troligt att Hammarskjöld och hans livvakter observeras när de fortfarande är i luften.

Vid landningen i bushen 1-2 km från Albertinas nedslagsplats, skadas Hammarskjöld allvarligt. Möjligen fastnar fallskärmen i ett träd som avslutar hoppet med ett fall på många meter. Eller också kan uthoppet från låg höjd orsakat problem med fallskärmen som Hammarskjöld inte hade erfarenhet att korrigera. Han får multipla benbrott och en fraktur i ryggen, som gör att han inte kan gå.

Livvakterna spåras snart upp av de Rhodesiska trupperna. Det kan hända att livvakterna t o m befinner sig med Hammarskjöld när de hittas. De avväpnas och tvingas till nedslagsplatsen. Där skjuts de med sina egna vapen och slängs i de mest intensiva brandhärdarna.

Hammarskjöld avrättas på plats i bushen, troligen med ett pistolskott i pannan. Men förflyttningen av Hammarskjöld tar sådan tid att när kroppen transporterats dit så har branden i princip upphört. Därför dumpas Hammarskjölds kropp bredvid vraket. Portföljen läggs inte dit förrän långt senare. Den har tagits om hand av underrättelsepersonal för att gås igenom.

Vittnesmål berättar att trupper fanns runt nedslagsplatsen redan kl 5 på morgonen. Ett vittne berättar att han sett fyra soldater som bar på en kropp. Detta har kopplats ihop med den enda överlevande vid kraschen. Att det skulle ha varit Harold Julien man kånkade på. Det går inte ihop logiskt. Vraket och Harold Julien hittades officiellt inte förrän nästan ett halvt dygn senare. Om man hade uppmärksammat att Julien levde på morgonen den 18e, så hade han inte levt på eftermiddagen när vraket officiellt hittades.

Kroppen som sågs bäras av fyra soldater var således sannolikt Hammarskjölds.

Hur troligt är då detta scenario? Jag vill påstå att det här är det som sannolikt hände.

Landningsljusen

Vittnesmålen från Chifubu talar om ett cirklande plan med påslagna landningsljus, medan den Rhodesiska undersökningskommissionen konstaterar att landningsljusen var avslagna vid kraschen. Man vill insinuera att besättningen missbedömt höjden vid inflygningen och därför inte hunnit slå på ljusen innan man gick i marken. Att ljusen var avslagna kunde undersökningskommissionen troligen heller inte ljuga om. Instrumentknapparna måste p g a värmen ha smält fast i de lägen de hade när planet brann.

Som coverstory fanns en annan version, om man inte skulle ha kunnat dölja att planet beskjutits, nämligen en radioupptagning som levererades till NSA samma natt. Radioupptagningen är ett meddelande från en pilot som säjer sig identifiera ett Transair DC-6 med påslagna landningsljus och därefter attackerar planet. Den här sändningen avslöjades i början på 90-talet när det började krypa fram vittnesmål om flygattacken och är naturligtvis menad att kasta skulden på Lone Ranger. Utsagan om landningsljusen visar att sändningen är ett falsarium. Och ett bevis på att CIA deltog i mordet.

För om Albertina inte hade landningsljusen på, kan attacken endast förklaras med att det fanns en radar med i bilden. Lone Ranger skulle aldrig ha hittat Albertina med de undanmanövrer och nedsläckning som besättningen tog sig för.

Kulorna i livvakternas kroppar

Ja det var så. Två av livvakterna hade kulor i kroppen. Detta förklarades av undersökningskommissionen med att paket med kulor exploderat i värmen från branden och penetrerat kropparna. Denna förklaring förkastas av alla med kunskap om ammunition och ballistik.

Där det faktiskt är så att det är hylsorna som får högst hastighet när lösliggande ammunition exploderar p g a värme enligt lagen om puls och impuls. En normal kula från en exploderande ammunitionsask har inte tillräcklig hastighet och energi för att penetrera ens kläder.

Det hade varit troligare med ytliga skador från själva hylsorna.

Att det dessutom skulle slumpa sig så att endast livvakterna träffades av dessa magiska kulor är ännu mindre sannolikt.’

Hammarskjöld och portföljen

Den enda obrända kroppen vid flygvraket är Dag Hammarskjölds och det tillsammans med en oförstörd portfölj. Jag har lånat en bra översikt från SVD som sammanfattar viktiga detaljer:

Det som enligt min mening är signifikant för att olycksplatsen arrangerats i efterhand är att Hammarskjölds kropp ligger helt åtskild från sina livvakters kroppar. Och det som talar för att Hammarskjöld överlevde olyckan är att man hittade rester av gräs och blad i hans händer. Medan obduktionsrapporten säjer att de svåra skallskador som Hammarskjöld fick, omedelbart hade försatt honom i medvetslöshet. Växtresterna i hans händer avslöjar alltså att skallskadan som släckte hans liv uppkommit en bra stund efter ben och ryggskadorna.

När man inte kunde bränna Hammarskjöld så kunde man inte heller bränna upp hans portfölj utan att väcka frågetecken. Dessutom var portföljen sannolikt föremål för undersökning och lades tillbaka på nedslagsplatsen långt efter Hammarskjöld.

Utöver det så retuscherades obduktionsfoton som visade att Hammarskjöld hade ett runt/ovalt hål i pannan. Att detta blev känt berodde helt och hållet på en rättskaffens polis som i smyg lämnade över oretuscherade bilder till Knut Hammarskjöld på platsen.

Och en signifikant sak till: Var är vänstervingen?

Go Back

Det enda vettiga man kunde få ut av Harold Julien, som överlevde olyckan i några dagar var två saker: Han hade upplevt något som kunde tolkas som en explosion. Och han kunde också berätta att Dag Hammarskjöld själv ropat Go Back strax innan kraschen. Några har tolkat det som att Hammarskjöld ville att planet skulle vända. Medan det mest sannolika är att det var en uppmaning att ta sig längre bak i planet.

Det som inte funderats så mycket över är varför det var just Hammarskjöld som fick åta sig att komma med denna kommendering. Som egentligen borde tillfallit säkerhetsmännen på planet.

Min förklaring är att den här uppmaningen kom under det skede där Hammarskjöld just fått på sig fallskärmen. Och där hans livvakter just höll på att ta på sig sina egna. Och att Hammarskjöld i detta läge var den enda tillgängliga som kunde instruera övriga på planet. Det antyder dessutom att Hammarskjöld inte befann sig på sin vanliga plats bak i planet utan längre fram.

Angriparens Medel, Möjligheter och Motiv

Motiven är väl kända. Hammarskjöld lade näsan i blöt i saker som han, enligt sina motståndare, inte hade med att göra. Dessutom höll han på att förändra FN på ett sätt som stred emot motståndarnas mål. Enligt Desmond Tutu har det kommit fram i Truth and Reconciliation Commision att  det var sydafrikanska styrkor, MI5 och CIA som stod bakom mordplanen. Operation Celeste. Dokument som både Sverige och Storbritannien officiellt förklarat vara falsarier. Och det är det delvis. För det var ingen bomb i planet.

Möjlighet

Det är inte omöjligt att man medvetet skapade en situation i Kongo som skulle tvinga Hammarskjöld dit, genom en CIA-styrd operation där man hjälpte Moïse Tshombe att ta makten i Katanga samt  fängslade och mördade landets legitima president Patrice Lumumba. Sedan genom att få Hammarskjöld att tro att Thsombe kanske ville ha förhandlingar, vilket skulle ge möjlighet att få honom exakt dit man ville. Ndola var där en mycket lämplig plats genom närheten till Katanga och New Sarum Airforce Base.

En mordplan på den här nivån får inte misslyckas. Därför måste mordet kunna se ut som en olycka. Man måste också ha möjlighet att snabbt undanröja bevis på motsatsen. Och lyckas man inte med det måste man kunna skylla mordet på ett ”spöke”. Så det är inte heller omöjligt, utan snarare högst troligt, att myten om Lone Ranger skapades enbart av detta skäl.

Det här utesluter också utsagan om en bomb i landningsstället. Man kunde ju inte veta om Hammarskjöld skulle mellanlanda någonstans på vägen.

Det finns nu bara två möjliga platser att sätta planen i verket på, nämligen under Hammarskjölds inflygning mot Ndola, när Albertina befinner sig på ca 1000 meters höjd 1-2 mil från landningsbanan. En nerskjutning från högre höjd skulle dels inte kunna förklaras bort som pilotfel. Det skulle dessutom ge en mycket osäker nedslagsplats och fler presumtiva vittnen, som skulle försvåra ”efterarbetet” med att undanröja bevis.

Medel och troligt tillvägagångssätt

Till förfogande i operationen har man en stridsgrupp bestående av 3 Vampire-plan och en radarutrustad Canberra Electric. Canberran har Ndola som bas och har ett coveruppdrag som är helt legitimt. ”Allmän spaning”. På marken har man två grupper soldater. Den ena gruppen håller sig bredvid inflygningsrutten öster om Ndolas landningsbana och den andra väster om. Vampire-planen startar med 1 timmes mellanrum från New Sarum så att man hela tiden har en ”rote”, d v s två flyplan i formation, stridsberedda en bit in på sydrhodesiskt territorium och ett plan mellan New Sarum och Ndola för tankning.

Allt underlättades av att Albertina själva kontaktade New Sarum och rapporterade ankomsttid.

Canberran kan vidarebefordra uppgiften att Albertina ligger på en sådan höjd vid inflygningen att landning från väster är den enda troliga. Det ena Vampireplanet närmar sig Albertina i närheten av Chifubu och utför skenanfall, som ska få Albertinas besättning att tro att det är Lone Ranger som är i farten. Albertina släcker ner och gör undanmanövrer genom att gå ur normal inflygningskurs och höjd för att komma undan. När man nu har fått Albertina att gå ner i höjd, kommer det andra Vampire-planet söderifrån i hög hastighet, dyker nästan lodrätt ner mot Albertina,slår med kulsprutan ut babords sidas motorer och skadar vingen så att planet inte längre är manövrerbart.

Inom 2-3 timmar efter kraschen har marktrupper säkrat vrakplatsen, letat upp Hammarskjöld och livvakterna, avrättat dem och börjat städa bort bevis.

Simsalabim har man skapat en olycka p g a pilotfel, där det är uppenbart att piloten haft helt fel inflygningshöjd i förhållande till avståndet till landningsbanan.

Och vid Ndolas flygplats har Lord Alport och hans glada MI5-kamrater dirigerat alla sökresurser åt fel håll.

Så tror jag det gick till.

Hypotesen om Operation Mousetrap

2011/12/05

Underrättelseoperationer får ofta lustiga namn. Eftersom det här inlägget handlar om Sveriges relationer med Sydafrika tänkte jag att länka in några sydafrikanska operationer till att börja med, för att läsaren ska förstå lite mer om upplägget med ”Operation mousetrap”

Operation Longreach var en sydafrikansk underrättelseoperation som syftade till att skapa ett nätverk som kunde utföra operationer för Sydafrikas räkning men som inte skulle kunna spåras tillbaka till Sydafrika. Den övergripande sydafrikanska strategin för att skapa ett ”Status Quo”, en maktbalans, var att neutralisera sina grannstater och att skaffa sig kärnvapenkapacitet.

Under Operation Longreach’s paraply fanns ett program som kallades Operation Slingervel (slangbella på svenska). Slingervel hade man antagligen lånat från en amerikansk operation under Vietnamkriget, som hade döpts till Operation Slingshot. Den amerikanska operationen handlade om att skära av underhållet till Vietcong för att reducera den nordvietnamesiska offensiva gerillans slagstyrka.

Samma mål hade den sydafrikanska apartheidregimen för att skära av ANC’s och grannstaternas resurser. Man kan på goda grunder anta att syftet var detsamma som i Vietnam. Och att den sydafrikanska regimen inte bara inspirerats av den amerikanska operationen utan även hade ideologiskt och operativt stöd från USA. Inom förutsättningarna för Longreach förstås. Där ingenting skulle kunna spåras till Sydafrika. Och ännu mindre till USA.

Men när dessa operationer kom igång fanns det redan ett motdrag. Det berodde ju på att det fanns ”skvallerbyttor” både i bl a Sydafrika och USA som inte alls gillade vad som var på gång. Sannolikt fanns det även underrättelser från den Sovjetiska sidan, som hade det mest utvecklade underrättelsenätverket mellan Sydafrika och grannstaterna. Därtill att lägga den svenska underrättelsetjänstens egna inhämtningar.

Motdraget har jag döpt till ”Operation Mousetrap”. Det kan ha hetat något annat men det var byggt som en råttfälla. Mousetrap är så vitt jag kan se en helt svensk historia.

Mousetrap byggdes upp för att identifiera sydafrikanska strategier och operatörer inom Longreach. Och man fick napp väldigt fort. Som bete använde man sig av universitetsfonder som till stor del finansierades av SIDA. IUEF finansierade olika utbildningsprojekt bl a i Sydafrika. Lars Gunnar Eriksson, chefen för IUEF och en av Palmes personliga vänner, skapade ett antal ”slaskkonton” som användes på ett helt annat sätt än vad som bestämts inom IUEF. För att finansiera andra saker än fredlig utbildning Och det gjordes på ett så överdrivet slarvigt sätt att den sydafrikanska säkerhetstjänsten inte skulle kunna undgå att upptäcka det.

Snart dyker Craig Williamson upp vid IUEF. Han påstår sig vara flykting från Sydafrika och vill hjälpa till att kämpa mot apartheid. Råttfällan har slagit igen. Lars Gunnar Eriksson spelar med, men samtidigt kartlägger man allt som Williamson tar sig för. Och snart har man kartlagt både Longreach, Williamson och stora delar av den sydafrikanska underrättelsetjänsten.

Inte ens när Lars Gunnar Eriksson senare konfronterar Williamsson med bevis för att han är sydafrikansk spion, så förstår inte sydafrikanerna vilken blåsning dom råkat ut för. Dom tror att det är något som uppdagats med tiden, och skickar t o m dit Williamsons chef general Johan Coetzee, chef för Sydafrikas spionverksamhet, för att hota Lars Gunnar Eriksson och Sveriges socialdemokratiska ledare. Speciellt är hotet riktat mot Olof Palme. Hotet handlar bl a om att ge en respit till Williamson på 6 månader och att under denna tid spela med och inte säja något.

Coetzee tror nämligen att de här slaskfonderna är något som Palme, Lars Gunnar och andra joxat med privat. I hans begreppsvärld finns inte möjligheten att detta är verket av en underrättelsetjänst.

För Coetzee har ju redan så många belägg för hur klantig den svenska underrättelsetjänsten är….

Men det är andra operationer..:)

Kopplingen mellan mordet på Catrine Da Costa och mordet på Olof Palme

2011/11/30

Det kan finnas en koppling mellan mordet på Olof Palme och mordet på Catrin Da Costa, som förbisetts av media. Det handlar om Sydafrika, Mozambique och Portugal. Och Catrin Da Costas eventuella indirekta kopplingar till FRELIMO.

Som jag tidigare lagt upp i bloggen så är mordet på Olof Palme högst sannolikt kopplat till Sydafrika och den svenska underrättelsetjänstens infiltration av den Sydafrikanska säkerhetstjänsten.

En fundering  jag haft, och som verkar mer och mer sannolik ju mer jag gräver i det, är om Catrin var mellanhand för kommunikation mellan en dubbelagent inom den sydafrikanska säkerhetsorganisationen och den svenska underrättelsetjänsten. Och att hennes död gjorde det tvunget att fixa fram gärningsmän som gjorde det hela till en ”svensk historia”.

Catrin gifte sig med en man från Portugal. Heroinmissbrukare enligt uppgift.  Men det är inte bara denna man som bär detta efternamn.

Det finns två män som skulle kunna ha en koppling till Catrin da Costas släkt och därmed kopplingen mellan Palme, Portugal och Sydafrika.

Den ena är Jorge da Costa. Född i Mozambique och anslöt sig tidigt till FRELIMO, vistades i Portugal mellan 1970-74 och blev senare chef för Mozambique’s säkerhetstjänst där han gjorde sig känd som en brutal(enligt sydafrikanska källor) ledare som gjorde sig skyldig till många brott.

Jorge da Costa hoppade (till allas förvåning) av till Sydafrika den 7e juni 1982. Med sig hade han..ingenting. I brist på material konstruerade Sydafrikas säkerhetstjänst dokument som man påstod att da Costa hade haft med sig. Som naturligtvis bevisade hur hänsynslös och brutal FRELIMO var. Senare uppgifter om Jorge da Costa har jag inte hittat.

Den andra da Costa är Juan Alfredo. Uppgifter om honom hittar man i notiser om hans död. han gick under täcknamnet Mateus Lopes och dödades 1987  tillsammans med tidigare ambassadören i Portugal, João da Silva Ataíde som ,strax efter att Jorge da Costa hoppat av till Sydafrika, själv hoppade av. Han sökte asyl i Frankrike och anslöt sig till FRELIMOS motrörelse RENAMO.

da Costa är inget ovanligt namn. Det som däremot inte är helt slumpmässigt är närvaron av Anti Avsan i både da Costa-Fallet och mordet på Olof Palme.  Och dessa da Costa-män som tränger in i den sydafrikanska underrättelsetjänsten.Det ger Sydafrikakopplingen och Catrin da Costa ett sammanhang som är svårt att komma i från. En bra fråga i det sammanhanget är: Vem var Catrins portugisiske make?

Jag tror inte att Anti Avsan var Catrin da Costas baneman. Tvärtom så var hann hennes underrättelsekontakt och eventuella beskyddare.

Men Catrin da Costa dog ändå. Och hennes riktiga mördare finns i förlängningen av FRELIMOS/RENAMOS kontaktnät. CIA, KGB eller BOSS. Och den svenska underrättelsetjänsten SSI. Utan att redovisa mina grunder så lutar det åt KGB/GRU. Med eventuellt tyst medgivande och passiv medverkan av SSI.

En hyfsad hypotes.

Palmemordet: Signalement

2011/11/03

Efter mordet på Palme salufördes den man som sprang uppför trapporna från Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan som mördaren. Det är inte säkert att det var så.
Ett vittne, som är känt i utredningen på annat sätt gjorde iakttagelser som inte har marknadsförts på samma sätt. Vittnet är Sigge Cedergren. Ett par minuter efter mordet parkerar han sin bil strax norr om korsningen Luntmakargatan-Tegnérgatan. När han kliver ur bilen springer en man i brun halvlång skinnjacka förbi honom. Mannen kommer från Tunnelgats-hållet och springer norrut på Luntmakargatan. Cedergren säjer själv att han såg ”galen” ut och tittade på Sigge som om han kände igen honom. Själv känner han inte igen mannen, men menar att han var lik Ted Gärdestad. Det var så skvallret om Gärdestad som Palmemördaren började. Någon spred nämligen ryktet att Cedergren pekat ut Gärdestad för att förminska betydelsen av iakttagelsen. Den ryktesspridningen kom så småningom att bli en av anledningarna till att Ted Gärdestad senare tog sitt liv.
Utifrån ”lätt ihågkomliga” karakteristika i Ted Gärdestads ansikte (bl a käkvinklar, haka, ögonbryn) har jag konstruerat ett ansikte som kan likna den man som sprang förbi Cedergren. Håret kan ha varit annorlunda. Möjligen längre och med rak lugg.
Känner ni igen någon som såg ut ungefär såhär 1986?
Det är utseendet på en av dem som deltog i mordet på Palme. Kanske utseendet på mördaren t o m.

Edit: Genom att processa bilden i ”agingprocess” vill jag visa ungefär hur personen skulle kunna se ut i dag drygt 25 år senare: