Upprinnelsen till, och genomförandet av, mordet på Olof Palme del 2

”Mordkulorna: Den gula hinnan som avslöjar bedrägeriet”

De som har någotsånär koll på Palme-utredningen vet att de sk Mordkulorna är starkt ifrågasatta. Det handlar om hur den tekniska personalen på brottsplatsen  lyckades missa de kulor som dök upp efter mordet. Och vars plötsliga uppdykande  föranledde Hans Holmér att börja jaga Magnum-revolvrar.

Båda kulorna hittades av privatpersoner. Den kula som påstods skjutits mot Lisbet Palme hittades dagen efter på andra sidan gatan. Och den kula som påstods dödat Palme hittades ännu senare inom det  tidigare snålt avspärrade område, strax intill mordplatsen, som genomsökts intill minsta kvadratcentimeter.

Kulorna  uppvisar inte några större skador, trots att de måste ha studsat runt rätt ordentligt för att hamna där de hamnade. Det har inte heller hittats några skador efter kulorna i omgivande bebyggelse. Redan detta gör att kulornas äkthet kan ifrågasättas starkt. Men det som är avgörande, och som definitivt avfärdar eventuella funderingar om äktheten, är uppgiften som kriminaltekniker Vincent Lange själv redogjorde för i sin tekniska rapport.

Lange och en tjänsteman från FMV var de första som undersökte kulorna innan kulorna vidarebefordrades. Observationen gäller den kula somhittades några meter från mordplatsen och som ansetts vara den kula som dödade statsministern.

I den tekniska rapporten beskriver Lange kulan och att det fanns en ”geléliknande gulaktig hinna” på den.(Anders Jallai har läst eller fått rapporten refererad och kan vidimera detta). Denna observation är det som definitivt avgör att den sk  mordkulan inte kan ha avlossats på Sveavägen 861228. Att denna hinna skulle bestå av kroppsvätskor från Olof Palme är uteslutet. För att läsaren ska förstå detta behöver jag göra en lite tråkig och teknisk redogörelse om hur mantlade magnumkulor beter sig och hur svårt det är att ö h t hitta spår på en sådan.

Piplängd, bommar, kulmaterial och explosionskraft

Dessa fyra variabler reglerar stabilitet och hastighet hos kulan när den lämnar vapnet. Kulan är i allmänhet stöpt av en blylegering som är relativt mjuk. Det gör att bakre delen av kulan ”sväller” av explosionskraften så den antar samma dimension som pipan och kan fånga upp trycket från patronens laddning. Pipans inre är dessutom utförd med ”bommar”. Bommarna är längsgående spår som får kulan att börja snurra runt sin egen axel för att åstadkomma gyroeffekt. Gyroeffekten är det som gör att du t ex kan få ett häftstift att stå på sin spets. Bara du får tillräckligt med snurr på det. På samma sätt får man stabilitet på kulan så den inte börjar tumla, genom att tvinga den till rotation. Piplängden i sin tur avgör hur mycket av explosionskraften man kan tillvarata för att öka hastigheten på kulan.

Den mantlade kulan

Magnumkulorna som hittades vid Sveavägen har speciella egenskaper utöver de ovan nämnda variablerna: Främre delen, ända bak till hylsan, är belagd med en kopparlegering, sk mantel.  Syftet med detta har ingenting att göra med avlossandet av skottet, utan vilken verkan man får när den träffar något. En omantlad kula deformeras när den träffar något. I ett normalt polisvapen är detta att föredra. Man talar där om sk ”stoppverkan”. När kulan träffar något omvandlas  rörelseenergin. Den del av energin som inte deformerar kulan och som inte överförs som stötenergi, avgår som värmeenergi För optimal stoppverkan ska kulan ha ansenlig energi och dessutom omvandla en stor del av energin till att deformera själva kulan. En bra blandning av dessa egenskaper ger en projektil som ger stoppverkan utan att ge djupare penetration och svårare skador då kulan själv så att säja ”snor” en del av energin genom att deformeras. Om den avfyras mot ”rätt” kroppsdel d v s.

Den mantlade kulan däremot har ett annat syfte. Den är konstruerad för att penetrera. Genom att belägga kulan med ett hårt skikt så kommer kulans rörelseenergi överföras till värme och det den träffar istället för att deformeras, sk ”piercing bullet”. Den penetrerande magnumkulan är framtagen för att kunna penetrera metalliska motordelar och skyddsvästar.

Manteln gör dessutom att kulan deformeras mindre innan den lämnar pipan. Krutladdningen är också avsevärt större än i en vanlig 38″ patron. Det betyder ur energiperspektiv att den mantlade kulan har en högre utgångstemperatur och att allt den träffar på sin väg, som inte gör att den deformeras kommer att öka temperaturen i kulan. Utgångstemperaturen  för en Piercingkula är i storleksordningen 150-200 grader Celcius, har en hastighet på ca 400 m/s och rörelseenergi på ca 800 Joule. Kulans temperatur sjunker i flykten så länge den inte träffar något.

Skjuter man en sådan kula genom en ryggrad och  25 cm mjukdelar så minskar rörelseenergin med ca 2-300 Joule medan temperaturen tillfälligt ökar till ca 250 grader Celcius. Flytande kroppsvätskor kan inte stanna på denna kula. Endera friteras de fast eller ”blåser” av, eftersom manteln är helt slät. Kulan har efter penetrationen fortfarande en hastighet strax under ljudhastigheten och kommer efter rickoschett framförallt att vara pudrad med det material som den rikoschetterat mot. De här spåren på kulorna är så svårupptäckta att man måste använda elektronmikroskop och DNA-svabbning för att kunna se och fastställa spår. Att se dessa spår på kulan med blotta ögat är omöjligt. Det som Vincent Lange observerade på kulan kan helt enkelt inte vara varken stelnade kroppsvätskor eller material från rickoschett. Se även Trace evidence on spent bullets .

Förutsättningen för att något klibbigt skulle kunna skapa en synlig hinna på kulan är att kulan efter avlossandet och innan den hunnit svalna, skjutits in i detta medium. Och att kulan sedan fått kallna på samma ställe så att det omgivande mediumet kunnat torka fast. Att skapa ett scenario för ”mordkulan” på Sveavägen för att förklara hur hinnan skulle ha kommit dit på ett naturligt sätt är naturligtvis helt utsiktslöst.

Däremot skapas sådana här kulor varje dag i skjutlaboratorier över hela världen.

Inom vapenforskning och vid provskjutning av vapen används ett medium som vardagligt kallas för Ballistisk Gel. Det är en tvålliknande substans som används för att simulera kroppsvävnad.

På bilderna till vänster kan man se hur kulorna alstrar ”skador” i gelen. En kula som skjuts in i ballistisk gel och får svalna där, kommer att dehydrera omgivande gel som då torkar fast i ett tunt skikt på kulans yta. Det finns ingen bättre och mer logisk förklaring till ”mordkulans” gula klibbiga hinna än att den svalnat i ballistisk gel. Och har således avlossats i skjutlaboratorium för att senare placeras ut intill mordplatsen.

Detta leder till fler slutsatser om bevisläget för kulorna på Sveavägen. Den första är att den s k ”Lisbetkulan” också är utplacerad. Den andra är att de blyspår som återfanns på makarna Palmes kläder, och som överensstämmer med isotopblandningen i de upphittade kulorna, är fabricerade.

Den tredje  slutsatsen är att de som skapade dessa falska spår hade både insyn i och kontroll över mordutredningen.

Den fjärde slutsatsen är att fabriceringen av dessa bevis gjorts på ett så, till synes, amatörmässigt sätt att syftet inte kan ha varit annat än att så tvivel om kulorna från början. (Varför lämna kvar den ballistiska gelen på ”Palmekulan” när man enkelt skulle ha kunnat överföra spår som skulle kunna styrka äktheten? Och varför placera ut dem på platser där sannolikheten var låg att de skulle hamna?)

Läs också: Första eller Andra skottet? Det är frågan.

Etiketter: falska, kulor, Mord, Palme