Har vi råd med de äldsta? Grassmans alltid aktuella ekonomiska resonemang

På förekommen anledning publicerar jag nationalekonomen Sven Grassmans lilla essä. Texten är 25 år gammal men mer aktuell än när den skrevs. Om hur lurade vi har blivit på våra pensioner. Och med facit i hand efter pensionsreformen så har Grassman fått dubbelt rätt. Det som saknas i hans text är att reformen de facto minskat pensionsutrymmet, eftersom de privata aktörerna på pensionsmarknaden generellt varit mer intresserade av sin egen vinst på spararnas bekostnad. Texten är tagen från Grassmans essäsamling Bokslut, som han lät ge ut  innan han dog.

Varsågod:

”Har vi råd med de äldsta?

Ett land kan inte sätta in framtida pensioner på banken. En privatperson kan göra det, men inte en nation. Så skrev jag i min förra bok, och jag har fått högar med brev bara om detta. Låt mig utveckla det något.
Man kan inte sätta in smöret på banken, ty det härsknar. Det enda som kan tillgodose ett lands pensionsbetalningsförmåga om tjugo år är landets produktion av tjänster, varor, av sjukvård och smör då – den dag pensionerna skall betalas och tryggheten ifråga åtnjutas.
Med andra ord: det är bruttonationalproduktens storlek och tillväxttakt som avgör den framtida betalningsförmågan när det gäller ett lands pensioner. Hur mycket vi tar ut i pensionsavgifter i tidigare skeden och hur mycket vi lagrar på banken och i fonder och i ATP påverkar den framtida tryggheten främst i den mån den påverkar BNPs storlek och tillväxt.
Symboliskt och pedagogiskt kan det naturligtvis ha sitt värde att göra avsättningar och så att säga juridiskt bekräfta samhällets framtida åtaganden till sina äldsta. Men om pengarna inte finns — eller rättare sagt de reala resurserna inte finns — den dag de skall levereras så betyder sådana utfästelser föga. Det har vi lärt under de så kallade kris- och devalveringsår, då våra handlingskraftiga regeringar lurade pensionärerna på åtskilliga ATP- procent.
Det är inte så att högre pensionsavgifter och skatter i dag garanterar bättre pensioner i framtiden: i stället kan effekten bli den motsatta: en kvävning av produktion och ekonomisk tillväxt. Det är rätt logiskt när stora delar av den möjliga privata och offentliga tillväxten omvandlas till överlikviditet i bankerna — banker som ingenstans har att låna ut pengarna i en ekonomi med för låg ekonomisk aktivitet.
Detta är i realiteten vad som har hänt med vår pensionsbetalningsförmåga i det här landet under det senaste decenniet. På grund av att de många tvingats spara åt de få, så har landet bara fått hälften av omvärldens tillväxt trots att vi har den bästa produktionsformagan i världen. På ett decennium har vi tappat nära tjugo procent i BNP-termer jämfört med andra liknande länder.
Annorlunda uttryckt: om vi hade haft samma tillväxt som den övriga industrivärlden under det senaste decenniet, så hade hela den ekonomiska skalan varit cirka tjugo procent större. Reallöner, skatteunderlag, sysselsättning, kultur och u-båtsjakt skulle alla ha kunnat vara motsvarande större — men också samhällets förmåga att betala pensioner. Detta är anledningen till att mycket av
vårt sparande inte var något sparande, utan ett slöseri på nationalekonomisk nivå…

Under de demokratiska decennierna hade Sverige en välskött ekonomi med full sysselsättning och tendens till överhettning samt snabb ekonomisk tillväxt. I den situationen var höjda pensionsavgifter och Gunnar Strängs trygga avsättningar av den tidens välfärd även för pensionsändamål berättigade och riktiga. De fyllde den begränsade symbolisk-juridiska funktion som jag har nämnt, men dessutom var sparandet den gången nödvändigt. Ty under femtio- och sextiotalen innebar sparandet en dämpning av en konsumtion som hotade att bli för hög, varigenom utrymme bereddes för stora investeringar och samhällsekonomisk balans.
När samma retorik och samma medicin under sjuttio- och åttiotalen satts in för att hålla igen en ekonomisk aktivitet och en konsumtionsnivå som representerat ett underutnyttjande av landets produktionsfömaga, så har resultatet blivit det omvända. Vi har fått långsammare tillväxt. Vi skapade obalanser och en överlikviditet i fonder och banker som i realiteten kvävde den reala, trygghetskapande tillväxten.”

Pyramidbyggare, Palme och Paradigmer

En av mina favoritvetenskapare är Thomas Kuhn . Kuhn var den som lanserade begreppet Paradigm. Ett begrepp som diskuteras ingående i olika filosofikurser numera men sällan inom de vetenskapliga områden där paradigmfrågan alltid är aktuell. Vilket naturligtvis är en logisk följd av Kuhns paradigmteori . Av Kuhns definitioner följer att paradigmteorin i sig, om den vetenskapliga branschen tog hänsyn till denna Bias, skulle omforma alla vetenskapliga sk ”sanningar” till ett modelltänkande, där motsatserna mellan mellan den vetenskapliga ”vedertagna” sanningen och s k anomalistiska resultat skulle suddas ut. Följden skulle bli en mer objektiv och öppen modellbildning. Kollar man igenom olika vetenskapliga branscher så kan man finna belägg för att det vetenskapliga paradigmtänkandet är mer utpräglat inom de områden där kunskapsutvecklingen går långsamt, medan det närmar sig Noll inom områden där inkommande resultat hela tiden får den vetenskapliga modellen att svämma över.

Partikelfysik är ett område där paradigmer f n inte hinner få fotfäste innan nya resultat förväntas ifrågasätta de modeller som finns. Ingen törs sätta ner foten och proklamera några grandiosa teorier. (och trygga sina forskningsmedel :)) Alla är sysselsatta med att Tänka.

Arkeologi är ett område där paradigmer hela tiden hinner få fotfäste. Faktum är att hela det arkeologivetenskapliga paradigmet fortfarande, efter 150 år, vilar på förutsättningarna att motbevisa bibelns skapelseberättelse och bevisa evolutionsteorin. Istället för att förutsättningslöst analysera vetenskapliga resultat och bygga modeller av resultaten. Arkeologin och är nog den ojämförligt största vetenskapliga branschen för paradigmförvaltning i dag.

Att Palme finns med i rubriken beror på det lustiga sammanträffandet att jakten på Palmes mördare och teoribildningen kring detta påminner väldigt mycket om det som händer inom arkeologivärlden i dag. I mitt föregående inlägg visade jag att det är osannolikt att de s k Palmekulorna avlossades på Sveavägen, och att konklusionen av detta är att utplaceringen av kulorna på brottsplatsen gjordes av människor med kontroll över bevismaterial och utredning. Enligt Kuhns paradigmteori kommer denna bevisning att ignoreras eftersom de flesta idag existerande teorier bygger på grunder där det krävs att kulorna är äkta. Bevis för falska och utplacerade kulor är anomali.

Detsamma gäller för de (relativt) nya vetenskapliga insatser inom arkeologin som pekar på att det fanns högtstående civilisationer innan Sumer och Indus. Vars sista rester försvann i globala översvämningar för över 12000 år sedan, när inlandsisen smälte.

”Det finns inga bevis för en global översvämning” säjer de paradigmatiska vetenskaparna. Men då har de inte tagit hänsyn till alla ”mytologiska”berättelser om denna händelse. Noa är bara en av dem. Det finns tjogtals med myter över hela jorden med liknande berättelser.

Man har heller inte tagit hänsyn till vetenskapliga fakta. Under loppet av några få tusen år smälte ett enormt istäcke ner i havet, vilket fick havsytan att stiga med närmare 100 meter.

”Det finns inga bevis för en global översvämning”. Undra på. Vi lever ju fortfarande i denna översvämning. Den Arga floden(Der Sint Flod) som det stod i den tyska bibeln. Och som blev Syndafloden i den svenska.

Och vattnet stiger fortfarande.

Nästa gång  ska jag skriva om omdateringen av Sphinxen och spår efter den forntida högtstående civilisation man sedan 10-20 år, börjat hitta spår efter under havets yta i flera delar av världen.

Upprinnelsen till, och genomförandet av, mordet på Olof Palme del 2

”Mordkulorna: Den gula hinnan som avslöjar bedrägeriet”

De som har någotsånär koll på Palme-utredningen vet att de sk Mordkulorna är starkt ifrågasatta. Det handlar om hur den tekniska personalen på brottsplatsen  lyckades missa de kulor som dök upp efter mordet. Och vars plötsliga uppdykande  föranledde Hans Holmér att börja jaga Magnum-revolvrar.

Båda kulorna hittades av privatpersoner. Den kula som påstods skjutits mot Lisbet Palme hittades dagen efter på andra sidan gatan. Och den kula som påstods dödat Palme hittades ännu senare inom det  tidigare snålt avspärrade område, strax intill mordplatsen, som genomsökts intill minsta kvadratcentimeter.

Kulorna  uppvisar inte några större skador, trots att de måste ha studsat runt rätt ordentligt för att hamna där de hamnade. Det har inte heller hittats några skador efter kulorna i omgivande bebyggelse. Redan detta gör att kulornas äkthet kan ifrågasättas starkt. Men det som är avgörande, och som definitivt avfärdar eventuella funderingar om äktheten, är uppgiften som kriminaltekniker Vincent Lange själv redogjorde för i sin tekniska rapport.

Lange och en tjänsteman från FMV var de första som undersökte kulorna innan kulorna vidarebefordrades. Observationen gäller den kula somhittades några meter från mordplatsen och som ansetts vara den kula som dödade statsministern.

I den tekniska rapporten beskriver Lange kulan och att det fanns en ”geléliknande gulaktig hinna” på den.(Anders Jallai har läst eller fått rapporten refererad och kan vidimera detta). Denna observation är det som definitivt avgör att den sk  mordkulan inte kan ha avlossats på Sveavägen 861228. Att denna hinna skulle bestå av kroppsvätskor från Olof Palme är uteslutet. För att läsaren ska förstå detta behöver jag göra en lite tråkig och teknisk redogörelse om hur mantlade magnumkulor beter sig och hur svårt det är att ö h t hitta spår på en sådan.

Piplängd, bommar, kulmaterial och explosionskraft

Dessa fyra variabler reglerar stabilitet och hastighet hos kulan när den lämnar vapnet. Kulan är i allmänhet stöpt av en blylegering som är relativt mjuk. Det gör att bakre delen av kulan ”sväller” av explosionskraften så den antar samma dimension som pipan och kan fånga upp trycket från patronens laddning. Pipans inre är dessutom utförd med ”bommar”. Bommarna är längsgående spår som får kulan att börja snurra runt sin egen axel för att åstadkomma gyroeffekt. Gyroeffekten är det som gör att du t ex kan få ett häftstift att stå på sin spets. Bara du får tillräckligt med snurr på det. På samma sätt får man stabilitet på kulan så den inte börjar tumla, genom att tvinga den till rotation. Piplängden i sin tur avgör hur mycket av explosionskraften man kan tillvarata för att öka hastigheten på kulan.

Den mantlade kulan

Magnumkulorna som hittades vid Sveavägen har speciella egenskaper utöver de ovan nämnda variablerna: Främre delen, ända bak till hylsan, är belagd med en kopparlegering, sk mantel.  Syftet med detta har ingenting att göra med avlossandet av skottet, utan vilken verkan man får när den träffar något. En omantlad kula deformeras när den träffar något. I ett normalt polisvapen är detta att föredra. Man talar där om sk ”stoppverkan”. När kulan träffar något omvandlas  rörelseenergin. Den del av energin som inte deformerar kulan och som inte överförs som stötenergi, avgår som värmeenergi För optimal stoppverkan ska kulan ha ansenlig energi och dessutom omvandla en stor del av energin till att deformera själva kulan. En bra blandning av dessa egenskaper ger en projektil som ger stoppverkan utan att ge djupare penetration och svårare skador då kulan själv så att säja ”snor” en del av energin genom att deformeras. Om den avfyras mot ”rätt” kroppsdel d v s.

Den mantlade kulan däremot har ett annat syfte. Den är konstruerad för att penetrera. Genom att belägga kulan med ett hårt skikt så kommer kulans rörelseenergi överföras till värme och det den träffar istället för att deformeras, sk ”piercing bullet”. Den penetrerande magnumkulan är framtagen för att kunna penetrera metalliska motordelar och skyddsvästar.

Manteln gör dessutom att kulan deformeras mindre innan den lämnar pipan. Krutladdningen är också avsevärt större än i en vanlig 38″ patron. Det betyder ur energiperspektiv att den mantlade kulan har en högre utgångstemperatur och att allt den träffar på sin väg, som inte gör att den deformeras kommer att öka temperaturen i kulan. Utgångstemperaturen  för en Piercingkula är i storleksordningen 150-200 grader Celcius, har en hastighet på ca 400 m/s och rörelseenergi på ca 800 Joule. Kulans temperatur sjunker i flykten så länge den inte träffar något.

Skjuter man en sådan kula genom en ryggrad och  25 cm mjukdelar så minskar rörelseenergin med ca 2-300 Joule medan temperaturen tillfälligt ökar till ca 250 grader Celcius. Flytande kroppsvätskor kan inte stanna på denna kula. Endera friteras de fast eller ”blåser” av, eftersom manteln är helt slät. Kulan har efter penetrationen fortfarande en hastighet strax under ljudhastigheten och kommer efter rickoschett framförallt att vara pudrad med det material som den rikoschetterat mot. De här spåren på kulorna är så svårupptäckta att man måste använda elektronmikroskop och DNA-svabbning för att kunna se och fastställa spår. Att se dessa spår på kulan med blotta ögat är omöjligt. Det som Vincent Lange observerade på kulan kan helt enkelt inte vara varken stelnade kroppsvätskor eller material från rickoschett. Se även Trace evidence on spent bullets .

Förutsättningen för att något klibbigt skulle kunna skapa en synlig hinna på kulan är att kulan efter avlossandet och innan den hunnit svalna, skjutits in i detta medium. Och att kulan sedan fått kallna på samma ställe så att det omgivande mediumet kunnat torka fast. Att skapa ett scenario för ”mordkulan” på Sveavägen för att förklara hur hinnan skulle ha kommit dit på ett naturligt sätt är naturligtvis helt utsiktslöst.

Däremot skapas sådana här kulor varje dag i skjutlaboratorier över hela världen.

Inom vapenforskning och vid provskjutning av vapen används ett medium som vardagligt kallas för Ballistisk Gel. Det är en tvålliknande substans som används för att simulera kroppsvävnad.

På bilderna till vänster kan man se hur kulorna alstrar ”skador” i gelen. En kula som skjuts in i ballistisk gel och får svalna där, kommer att dehydrera omgivande gel som då torkar fast i ett tunt skikt på kulans yta. Det finns ingen bättre och mer logisk förklaring till ”mordkulans” gula klibbiga hinna än att den svalnat i ballistisk gel. Och har således avlossats i skjutlaboratorium för att senare placeras ut intill mordplatsen.

Detta leder till fler slutsatser om bevisläget för kulorna på Sveavägen. Den första är att den s k ”Lisbetkulan” också är utplacerad. Den andra är att de blyspår som återfanns på makarna Palmes kläder, och som överensstämmer med isotopblandningen i de upphittade kulorna, är fabricerade.

Den tredje  slutsatsen är att de som skapade dessa falska spår hade både insyn i och kontroll över mordutredningen.

Den fjärde slutsatsen är att fabriceringen av dessa bevis gjorts på ett så, till synes, amatörmässigt sätt att syftet inte kan ha varit annat än att så tvivel om kulorna från början. (Varför lämna kvar den ballistiska gelen på ”Palmekulan” när man enkelt skulle ha kunnat överföra spår som skulle kunna styrka äktheten? Och varför placera ut dem på platser där sannolikheten var låg att de skulle hamna?)

Läs också: Första eller Andra skottet? Det är frågan.